Då stormen kommer sveps den onde bort, men den rättfärdige kan aldrig rubbas.
Just denna fras har prästen i församlingen med största sannolikhet yttrat så många gånger att den inte längre har någon djupare innebörd. Den betyder ingenting för den unge Kristian, som står i predikstolen och talar inför denna lilla skara människor i kyrkbänkarna. Kristian är ljus, ledig i sättet och ser inte alls ut på det sätt man tror att en präst ska.
Sonias enda nöje - att sitta och titta på Kristian och inte alls lyssna till vad han säger. Hon och hennes familj sitter alltid på samma plats i kyrkan, näst längst fram i högre bänkraden. Efter gudstjänsten brukar Kristian komma fram och prata med den lilla familjen, le generöst och svara på frågor rörande dagens ämne.
Ibland, någon söndag i månaden, står det en annan präst på Kristians plats. Då åker Kristian runt i länet och håller gudstjänst för gamla och senila, det vet Sonia för hennes farmor bor på ett av de där vårdhemmen. När Sonias farfar dog erbjöd sig Kristian att komma hem till henne och tala om vad som händer efter döden och om Sonias saknad. Sonia blev så generad och glad, och samtidigt livrädd, att hon var tvungen att tacka nej. Hon är rädd för vad hon skulle kunna ta sig till, för vad hon skulle antyda med sina rodnande kinder och stamningar. Och då skulle Kristian med största säkerhet förstå vad som pågick, då skulle hon aldrig mer kunna sitta och titta på honom på det där sättet igen.
Han ska aldrig någonsin få veta.

Sonias föräldrar är djupt religiösa. Precis som man gjorde förr i världen så besöker hela familjen kyrkan på söndagsförmiddagarna, ber bordsbön och deltar i alla kyrkans aktiviteter på fritiden. De besöker en kyrka som kallas Morgondagen, och trots att alla Sonias klasskamrater är döpta och konfirmerade så är Sonia den enda som helt enkelt måste gå i kyrkan regelbundet. För det har hennes mamma och pappa bestämt. Hennes mamma och pappa har bestämt att hon tror på Gud. Sonia vet inte säkert vad hon ska tro, men helt säker är hon inte. Vad det än är hennes föräldrar har drabbats av, så har hon klarat sig undan.
Den trettionde oktober tvåtusenfyra kom Kristian Göransson till Morgondagen. Sonia såg honom först bara som ännu en präst, som vilken annan som helst. Men snart stod det klart att hela hans karaktär var lika gudomlig som det budskap han predikade, och med ens hade Sonia blivit kär i sin präst. Det lät lustigt när man tänkte på det, men i verkligheten var det enbart vedervärdigt och ångestframkallande. Visst var det trevligt och ganska mysigt att sitta och tänka på Kristian på det där otillåtna sättet, men i samband med Sonias tvivel inför sin tro så började hon även inse att Kristian aldrig skulle bli kär i en icke troende tjej.
Jag är inte tillräckligt djup, säger en röst inom henne.

Tredje söndagen i mars tvåtusenfem tar Kristian med sig en ung kvinna till gudstjänsten. Sonia tycker illa om henne utan någon speciell anledning, antagligen för att hon kommer i Kristians sällskap. Hon heter Katarina och Kristian presenterar henne för Sonias föräldrar. Katarina är lika ljus och mild som Kristian, med långt vitblont hår uppsatt i hästsvans i nacken. Hon bär en stickad kofta och beiga jeans. Hon ser kristen ut, tänker Sonia. Katarina ser ut som Sonias mamma. Hon ser ut som en person som tycker att det är roligt att besvara andliga frågor och samtala med äldre. Hon ser ut som en scoutledare, eller som en av fröknarna i Kyrkans Barntimme. Kristian ler när han tittar på henne och Katarina ler tillbaka på ett ljust och öppet sätt som säkert får änglarna i himlen att spela på sina harpor och dansa på molnen.
Familjen får veta att Kristian och Katarina träffats på ett museum och att hon jobbar som barnskötare. I september hade de förlovat sig och bott tjugofem mil ifrån varandra hela vintern. Men nu ska Katarina flytta till staden så att hon kan vara närmare sin fästman.
Gud hatar mig, tänker Sonia.


”I september hade de förlovat sig.” I sex månader hade Sonia varit så naiv och trott och hoppats och fantiserat om det ögonblicket då Kristian skulle förklara sin eviga kärlek för henne, och berätta att det var viktigare för honom att få vara med Sonia än att hålla fast vid sin tro. Men nu är allt hopp ute, det vet hon, för Kristian är oförmögen att älska någon som inte tror på fadern, sonen och den helige anden. Sonia, som bara är sexton år, och med en högst tvivelaktig syn på kyrkan, betyder ingenting för Kristian. När han talar med henne använde han samma röst och samma leende som han använder på små tanter som sjöng med i ”Lovsjungen Herren, låtom oss med fröjdeljud”. För honom var hon bara ännu en räddad själ som han hjälpt undan syndafloden.
Och den enda som någonsin skulle få röra vid eller lära känna den riktiga personen bakom prästerskapet var Katarina. Sonia visste att Katarina aldrig skulle uppskatta det så mycket som hon själv skulle ha gjort, om det bara vore hon som fick röra vid Kristian på det sättet.
Det finns verkligen ingen Gud.