Två personer stod och väntade på en buss. Han var en ung man, fortfarande i tonåren, och hon en kvinna som närmade sig de 40 med hög hastighet. Hon tittade på honom. Han tränade, det var uppenbart, och hon kände ett sting av längtan efter sin egen mans ungdom. Dom var jämngamla, hade varit gifta i nästan 20 år, när dom träffades hade han varit byggd precis som den unge mannen. Han hade förfört henne med vackra ord, små lögner, och sin kropp och sedan dess hade de levt om inte jättelyckliga så åtminstone ett fullständigt acceptabelt liv. Fast han hade slutat ta hand om sig för länge sen, han var lönnfet nu, lat och äcklig. Hon brydde sig inte om fetman, inte egentligen, hon älskade honom trots allt - det var just det att han inte brydde sig längre. Som om han redan nu, bara halvvägs genom livet, inte orkade längre. Hon undrade varför han gett upp. Hon undrade om det var hennes fel.

Hon tittade på den unge mannen, han märkte, och besvarade blygt blicken med ett leende. Han tränade för det fanns inte mycket mer för honom att hitta på. Han skulle vilja gå ut, vara social, träffa tjejer, och han vågade aldrig riktigt göra något av det. Vågade aldrig ta kontakt eller initiativ. Så han ägnade sin lediga tid åt sig själv istället, det visste han hur man gjorde. Han tittade igen, i smyg, på kvinnan. Hon var attraktiv, men måste ha varit minst dubbelt så gammal som honom, det gick fetebort. Han var glad över hennes blick, men han planerade inte ta emot henne i sina sexuella fantasier.

Fast han var verkligen glad över hennes blick. Den värmde, han kände sig uppmärksammad. Nästan älskad. Det var ett litet ögonblick med stor effekt. För henne också. Hon gillade hans leende, funderade ett snabbt ögonblick över att försöka förföra honom, slog genast bort tanken men mådde bättre än på länge. För åtrån hon fick känna, för minnena av en tid då hennes man ville något. Ville ha henne. Det var tillräckligt. Just nu var det fullt tillräckligt.