Hon lyfter på
den röda rosens blad
för att visa upp maskarna
de halvruttna löven.

Allt för många
ser bara på rosen,
utan att se den,
minns bara istället

hur den ska se ut

De säger per automatik
\"åh, vad vackert!\",
samtidigt tankarna är på annat
Att de själva velat haft den istället

inte att någon annan förtjänat den

De multnade bladen
ses som något negativt,
visst!
Äckligt, svarta, och kanske t.o.m. geggigt

Men har man varit i en trädgård
innan de vackraste blommorna kommer upp,
utan att den sötaste jordgubben lockar med sin lyster,
så vet man

att det multnande lövet är en viktig del av livet, inte döden

Kretsloppet:
Där naturen själv
lägger sitt vårdande täcke
av multnande löv över marken,
för att sen skydda oss, känsliga människor, från det

med oskyldfullhetens vita snötäcke

Återfödelsen:
Rosen ger liv till maskarna
stöttar och föder
trots att alla andra tycker
att de är vidriga,

så får de plats - under blommans blad...


Hennes ord och tankar
ligger som varsamt
utgödslade rosenbland,
som föder nya tankar och ögonblick

Folk runt omkring
muttrar
om att hon kastar ut
skit och dynga

men där de stannar.
Vid den besprutade
och genmanipulerade
maten i snabbköpet,

så finns det dem av oss
som ser den vackra trädgården
som växer i hennes inre
som gör sig redo att slå ut



bara hon får gödsla


ifred