Du måste känna det.
Hur mycket av mig du försvann iväg med.
Du måste.
Som du stal mina händers famlande drömmar.
Som jag efterlyser oss.
Tröstlöst.

Jag måste väga ett ton i dina armar.

Ändå längtar jag med en 12-årig pojkes ängslande hjärta av lego efter dig när vi närmar oss nyköping. På en bro, över vägen, sätter en karavan hemvändande kossor sina guppande avtryck i den blodsprängda horisonten. Som små pastorala påminnelser i skugga och idisslande tornar de upp sig över en urban och asfalterad längtan i körda mil och skränig radiomusik.

Och jag saknar dig sällan så mycket som då.

Skymningen i bilen, ensam, utanför nyköping.
Natt i stockholm, och din tunga smakar sött av dig
och beskt av vår neongröna extas.
Kemikalier som rusar i våra ådror, gör loopar,
målar världen vacker och ingen kan leva som vi.
Vi var de enda i vårt slag och som på andra sidan jorden
om min sena oktoberkväll som snart tar slut.

Du längtar inte längre hem

men jag älskar dig.

Tröstlöst.