det är när man håller döden i handen
som man inser att den inte alltid är kall
och inte alltid grym

det är först när man tappat räkningen
på de nya rynkor som skurits in
i det välkända ansiktet
och efter att man bevittnat
en smärta utöver det förståeliga
som man inser att döden
inte alltid är kall, inte alltid grym

det finns stunder då döden ter sig
som det vackraste paradis
eller den lyckligaste välsignelse
då den omfamnar människan
men all den kärlek man trodde
endast hörde livet till

för hur mycket liv finns det mellan
morfinsprutan och smärtvågen?