Gabriella Bodoni ligger i sängen och har dragit upp täcket. Tittar på sina egna tår som kikar fram.
Magnus ligger bredvid. Första gången på länge han inte somnar på soffan. Hon har tröttnat på att dra upp honom därifrån efter deras söndagskvällar med någon pinsam ost som hon inte kan uttala namnet på och en bag-in-box som stått i skafferiet och dragit på sig den där speciella söndagssurheten.
Magnus är ostkungen hemma. Nu ligger han ihopkurad som en ostbåge och epilepsisnarkar bredvid henne med sina strumpor som två ömsade skinn nedanför sängen. Där brukar han släppa sina skitiga kalsonger också. Hon säger ingenting om det längre. Rynkar på nosen i smyg. Muttrar lite, på sin höjd.
 ”Varför pratar ingen som ’skitiga trosor’?” frågar Magnus i sitt försvarstal. ”Du säger ’använda trosor’, på sin höjd ’smutstvätt’. Är inte de skitiga, menar du – är det en manlig egenskap kanske?”

De har haft den här diskussionen förut tills den upphörde att vara en diskussion – hetsig allt som oftast – med två timmars urladdningssex efteråt, och det var så bra att hon till och med tog av sig glasögonen.
Magnus frågade mycket. Hon hade minsann frågor också: varför batterierna i fjärrkontrollen alltid är slut när hon ska titta, varför det aldrig finns något godis henne när hon får sockersug och varför toarullarna skulle köpas av henne?
Det vaR så himla viktigt att ge Magnus living space men när hon själv bad om två stressfria minuter sa han bara att hon gick in i sig själv.
 ”För visst gör du?” brukade han fråga, ”erkänn, Gabriella, det gör du. Går in och hittar inte ut.”
 ”Ge mig en karta då” brukade hon muttra.
Sedan sitter de där i varsin hörna av soffan och Magnus måste hålla i båda fjärrkontrollerna och blir sur när hon dricker mer vin än han. Då kryper hon över: barfotatassar med tårna upp längs hans ben. Kommer närmare...kommer ändå närmare. Hennes ben över hans. Hennes hand i hans nacke, lirkar lite i håret. Han med fjärrkontroller i händerna, fortfarande.
 ”Du...” säger hon, lutar pannan mot hans kind. ”Kan vi inte bara hångla utan att det behöver leda till något..?”
Han dricker, ser på henne. ”Det här förhållandet, vart leder det?”
”Regelbundet schysst hångel?”
När Magnus inte svarar brukar hon krypa tillbaka till sitt hörn: en kudde i knäet, skräddarställning som vanligt.
Därför ligger hon just nu och tittar på sina tår i andra änden av sängen. Ligger där och tittar på gatubelysningen utanför som flackar i taket. Hon hatar sitt liv som tejpsambo.

2.
Den moderna vetenskapen saknar namn för alla de förhållanden som bara blir. Ett namn står redan på dörren i en trappuppgång, ett till ska dit. Resultatet: en tejpbit med nya namnet på. Med andra ord har en tejpsambo har flyttat in.
Gabriella blir nojig när hon tänker på det: Magnus namn står ovanför brevinkastet, prydligt och snyggt textat. Hennes namn är sex centimeter handskriven tejp: G Bodoni.
Vad som är läskigt är utrymmet efter Magnus efternamn (Flodberg). Något saknas. Något har tagits bort och en tejpbit försöker fylla utrymmet. Det ekar i hela trappuppgången:
hon är bara tillfällig.
Som en andrahandsboende, en sketen liten gäst.
Hon är hans kvinna lika mycket som han är hennes man med alla svagheter, fördelar och förmåner. Han tycker om att sätta tummarna innanför kalsongresåret, dra ut och SMACK!a till varje morgon han klär sig. Smacket är hennes väckarklocka. Han kysser henne på handen och är schysst nog att inte nämna att hon bitit sönder naglarna igen. Hon luktar på allt: tepåsar i affären, kaffebönorna på jobbet, alla sorters papper. Hon droppar parfym, mild och ljusblå, på handledarna, halsgropen, mellan brösten och ett smalt streck på magen.
Magnus går i kollegierutade skjortor hela veckorna och slasar omkring hemma i ett par fransade jeans, underbara mansfötter utan hår på och sin I’M ALMOST GANGSTA-tshirt.
De pratar i sängen, om Grisslehamn och om Bangkok i sommar. Om hur hon lämnar mandarinskal i sin temugg framför tv:n och hans jobb, hans traktamenten, hans kunder och hans provisionslön.
Hon är ingen tillfällighet i deras liv. Hon sitter rak i ryggen och ber honom massera undan de där hårda hagelkornen till muskelknutar mellan hennes skuldror, en mansman, en manssambo, en kärlek.
Hon vet att hon inte är en tillfällighet men han säger det aldrig rakt ut. Men Magnus tar aldrig upp ämnet. Han kränger av sig kalsongerna under täcket och lirkar ner dem längs benen, lyfter på täcket med ena foten och släpper dem på golvet. Gabriella drar upp täcket, drar upp ena knäet, känner håret bölja över nysköljda, återfettade men kalla handleder.
Hennes kuddar på överkastet, hennes överkast. Hon valde persiennerna, de står halvvinklade och släpper in getinggult nattljus från gatan utanför.
Hon går på tjejträff med Ebba and the gang, snubblar fram med en cider i ena handen och en cigg i den andra, väskan i armvecket, gungande klackar över knastrande asfaltsytor, dricker drinkar som andra bjuder henne på, lämnar limeklyftan i glaset när hon druckit klart och blir alltid kissnödig när det är som roligast.
Lik förbannat är hon en sex centimeter lång tejpbit ovanför Magnus namn. G Bodoni, en sketen liten låtsassambo.
Ibland, sent på kvällarna när Magnus somnat, tycker hon att tejpbiten säger allt hon hans relation till henne. Är han rädd för att binda sig. De är levt ihop i tre år och hon är fortfarande en bit tejp på en dörr i ett underkylt trapphus med gratisreklam och tomma ekon.
Det är under alla dessa kvällar hon fantiserar om hur det vore att ha sitt namn på riktigt på en dörr, en annan dörr. Den som finns en trappa ner, hos Jakob.

3.
 ’Herregud, vad är han och jag...en fantasi. En pirrkänsla. En varm våg genom kroppen på sin höjd...han och jag...katastrof eller århundradets grej? Jag och Jakob liksom. Jakob Wern...Wern...Har inte en aning hur han är...har vi träffats, förutom i trappen när han kånkar på gamla innebandykläder och jag släpar två ton vittvätt i en blå Ikeakasse. Han är längre än Magnus också, men inte senig. Basketlång. Typisk basketutseende, basketkropp. En basket-badboy...lite värstingvibbar i gamla vanliga comhem-livet...’
Jakob Werns namn står på en bit tejp, den sitter lite snett. Andrahandsboendets aldelsmärke.
Gabriella Bodoni tänker: Ibland är det bästa utgångsläget för ett förhållande alla dessa fördomar som bara väntar på att bekräftas eller förnekas.
Var i henne sitter Magnus dragningskraft? Osar den genom hennes kläder som efter en joggingrunda på vintern? Genom hennes kropp, genom hennes hud som ånga, eller genom beröringen...en hand som kommer åkande i soffan, leker och letar...tar sin tid, smeker hennes axlar och behåhand i den båtringade toppen. Sakta. Sakta. De vet var de ska, vad hon tycker om, vad hon tänker låta honom göra.
Ligger hennes dragningskraft i vad hon säger, i grodor och guldkornen; i tankerynkan mellan ögonen eller det parfymerade vinddraget från hennes fäktande händer (som en nattfjäril) vid ett chilinötssmuligt ståbord på krogen när hon blivit rund under tassarna efter ett par drajjor?
 ’Hans röst’ tänker hon. ’Hans röst, Jakob-rösten. Grannens röst. Genom betongväggarna, krypande uppför trapporna, fram till hennes och Magnus dörr, genom brevinkastet under den fula fula tejpbiten...’
Hon längtar efter en ny röst, en ny skylt på en ny dörr. Gabriella och Magnus har gått ifrån kärlek, närhet, vässad relationsintuition till rena uppmaningar. Från ”Älskling, kan du hämta ett glas vatten?” till ”Vatten” eller till och med ”Vatten, tack.”
Eller den tysta vandringen från shoppingen på stan till parkeringen med kassor och Magnus som lufsar med nycklarna i jackfickan...
Tystnaden som uppstår när ett par sitter i en bil är den obehagligaste av dem alla.
Gabriella vill inte tänka på tystnader och isvakskänslor nu. Hon vill locka fram ett pirr i magen – som en komplimang invirat i ett gulligt halvflörtigt sms – i fantasin tillsammans med sin fula tejpbit och Jakobs dörr. I tankarna blir hon salivrikt upphånglad som en tonåring på planen under björkarna invid stora scenen under Hultsfredsfestivalen.
Smek, ord, komplimangs-sms, enkel fingertoppsberöring...fingertoppskärlek...pekfingersex. Här, under täcket, under dessa nätter är hon otillfredsställd i allt.
Gabriella väntar på rätt tillfälle, hon längtar efter ett tillfälle – och griper första bästa. Vad hon gör är inte konkret otrohet...men kanske varslet av detsamma.

4.
En av hennes ex – förlovningen tog knäcken på deras maj-till-december-lovestory och hennes självrespekt – bad henne en gång sova med nitarmband under nattlinnet. Hon sov och väntade på att hans råkinky men fina spindelfingrar skulle trippa över hennes höfter. Han gjorde aldrig något men hon gillade känslan att vara förberedd.
Så känner hon nu. Drar upp täcket från tårna, svänger ut benen och landar på sidan av sängen.
Känslan: hennes mjuka fotsulor på nattsval sovrumslinoleum.
Tassa tassa. Smyger inte, men går raskt. Målmedvetet.

5.
Ut i hallen. Golvet knakar men annars är natten tyst. Magnus snarkar inte, sömnen är för djup. Gabriella går fram till dörren, kikar i fiskögat. Trappuppgången är upplyst och tom. Hon låser upp. Dörrspringan målar ett vaniljstreck av ljus på hallgolvet och hennes fötter. I trosor och
linne trippar hon ut. Skjuter till dörren.
Marmorgolvet med sina pistagefärgade strimmor är kallt. Hon byter fot om vartannat, böjer sig ner framför dörrskylten, under brevinkastet. Petar bort tejpbiten med sitt namn och skuttar ner för trapporna med den fäst på en pekfingertopp.
 ’Det är inte den gamla vanliga sortens otäcka otrohet’ tänker hon. ’Det är bara en alternativversion. Ett experiment, en tanke. Shit, en rätt seriös tanke.’
Hon stannar framför Jakob Werns dörr. Skylt: Never mind the DOG, beware of OWNER!.
”Bad boy” viskar hon innan tejpbiten sitter på plats bredvid Jakobs dörrskylt. Den ser bättre ut där än på Magnus dörr.

6.
Gabriella Bodoni står kvar i två sekunder men hinner tänka för en vecka: 
’Alltså han…det är ju mer ett jämbördigt förhållande såhär. Tejp gillar tejp. Nu smälter båda namnen ihop snyggt…jag är ingens lilla tejpsambo längre…jag är någons flickvän, älskade, älskarinna, soffdelarinna, Ikeabesökarinna, filmtittarinna…det är de små sakerna som gör ens dagar. Jag har bara räddat dagen åt mig själv.’
Hon betraktar sin och Jakobs tejprelation på dörren. ’Dags för Magnus att bli officiellt avundsjuk’ tänker hon.
Lycklig och varm; svettas chilipeppar.
’Det går alltid att förklara bort. Att det sitter ett extra namn på hans dörr. Att namnet råkar vara mitt. Att jag råkar vara Magnus flickvän. Att vi råkar ha en lägenhet i samma hus med låst dörr och öppnade kuvert i korgen på byrån i hallen; hans skor och mina i ett slags orgie i garderoben; kassarna med alla morgontidningar, bara Sport- och Kultur-bilagorna genomlästa.\'
Par älskar, par nöjer sig inte med att hångla. ’Jag kan stöta höft med vilken sexig Baldwin som helst på krogen, oops, hoppsan – I did it again.’
Varning för hunden, ännu mer varning för ägaren.
 ’Badboy-pojke där’, tänker Gabriella och vänder om, upp till sitt möblerade liv. ’Vi är av samma sort, du och jag. Två tejpbitar på en och samma dörr. Två tejpsambor som gjorda för varandra.\'
Marmorgolvet är kallt, hennes steg snabba och lätt. Och det är en otrohetsaffär, det är ett vänsterprassel med sex centimeter kladdig tejp med hennes namn fult handskrivet på, könlöst och anonym: G Bodoni. Kan vara vem som helst, men kan inte vara hon. Inte egentligen.
 ’Otrohet och tvättstugesex med sin älskade är så lika’ tänker hon. ’Den finns där, pirrkänslan av att bli påkommen med handen i…någon annan mans kalsonger. Den är skön, den stimulerar bättre än något annat urladdningssex som helst.’
Men ingen kommer på henne, inte då, inte senare. Tejpbiten med hennes namn sitter uppe på Jakobs dörr.

7.
Magnus lever sitt liv med henne utan att veta hon är förlorad, att hennes namn står på en annan mans dörr. Och hennes sambo märker det inte.  De säger bara ”Vatten” till varandra. Eller ”Fjärrkontrollen”. ”SMACK! (=god morgon). Aldrig ett ”God natt”. Magnus sover, Gabriella ligger under täcket och tänker på sitt liv som Jakob Werns inofficiella tejpsambo.
Kärleken är en flickrumsmaräng, en Stylerefräng: ”ögon som glittrar, läppar som ber…”
Män. Kvinnor. Och en man.
”…vill bara ha meeeer.”
En bad boy. Luften under hennes vingar är hans andedräkt. Han vet bara inte om det än, var han nu är, vem han nu är och när – snarare om – han någonsin kommer att märka hennes namn.
Sin jämställda tejpsambo.