Vi hade aldrig pratat om döden

De vars vita händer tände ljus på den spetskantade duken

när det var barndop

Hur kunde det komma sig att livet

hölls i samma händer som döden

 Den så mjuka handryggen med sina bruna fläckar

så varm och ömt smekande

där tårar blandats med en flod

av bittersöt chateau

Där den vilar i min egen hand

med den släta guldring som bundits om kärleken

kärleken

som vi talade om så ofta

när den inte visade sig vara sann

eller evig

Två händer som en gång knutits samman

i livets mitt och begynnelse

vilar åter i varandras

utan att ha talat om döden