men det är när jag blundar

och formar ditt skratt med händerna

som en dåres teckenspråk

och du börjar leva

mellan mina fingrar

en evig blindskrift i mitt ostyriga hår

trassliga lakan och gömda skratt

och jag måste upp

måste teckna dig

som du låg när jag såg dig sist

och det blir alltid samma streck

samma skuggor

när jag suddar kolet vid din käklinje

skrattgroparnas mjukhet

och glittret i dina ögon

som aldrig går återskapa

trassliga lakan och skuggor

märkt av kolstift

med baksidan av handen

stänger jag dina ögon

drar handen genom håret

och fastnar igen