det är söndag

igen

och jag försöker återfinna en känsla

återuppleva något

som bara funnits i korta ögonblick

som utströdda tankekorn

över en luddig matta

och en närhet

i form av förvirring

över att vara långt borta

det blir alltid söndag igen

och känslan av att vara liten

i en stor famn av vemod

är svajande

vaggande

som en marshimmel

full av stjärnor som hånler

och försvinner

som dom alltid har gjort

och jag kommer tillbaka

i form av ett undrande

en polaroid

av hur enkelt det kunde vara

när stort var stort

och liten

fick vara liten och obrydd

som en kejsare

utan kläder

för vem var det som sa

egentligen

att vi ska vara dom vi är

göra som vi gör

och leva

som vi borde

i en värld som denna

jag kommer alltid tillbaka

och det är söndagarna

som är värst

sista dagen i raden

inför ännu en vecka

med inövat beteende

och samma intrampade skor

ska börja sin vandring

igen