Vi sitter i bilen och du säger, "Inte ditt fel att jag gråter, ibland är det bara skönt att släppa loss, släppa allt förbi."
Längs vägen löper vilda stängsel som inte fångar stämningen mellan oss i natt; nybilsdoften, tårarna på din Canada Goose-jacka, nattradion som ledmotiv till ett kommande liv, dina trumfingrar.
Jag tänker på tiden när du tyckte om mitt köra bil-ansikte: blicken, pannans bekymmersrynkor.
"Ibland behöver man gråta ensam" säger du.
Jag håller ett öga på vägen och ett på ditt knä när du enligt traditionen messar iväg dina livsplaner. Jag kramar ratten knogvit; min färd går vidare.