En dröm jag haft med jämna mellanrum sen barnsben.
Dunkla minnen
I min nattsömn återkommer de...
Först denna totala tystnad
därefter stöveltramp och höga rop
Men det jag minns är...
en mjuk famn
den sträva hand
över min barnakind
läppars avtryck mot min panna
viskande ord i mitt öra...
Får jag hålla om dig en stund till
känna din mjuka hud
kyssa din panna
Mitt barn....
De kommer för att göra oss illa
göm dig
och lova mig att vara helt tyst
När vi är borta
och de frågar efter ditt namn
lev då i stumhet
Om det är meningen
att vi skall mötas igen blir det så
Vänta på oss...
Jag kryper in under sängen
och gör mig väldigt liten
Dörren slås upp och de stormar in..
Jag kan se från mitt gömställe
att de bär svarta läderstövlar
jag hatar svarta läderstövlar
Hon med mjuka famnen gråter
jag kan höra min far trösta henne
argsinta röster på ett främmande språk..
hårda handslag över en kind
kanske den kind jag älskar
Det räknas in personer på stapplande Polska;
Ett två tre.. och var är det andra barnet;
Svara kvinna..
men hon med mjuka famnen svarar inte..
jag trycker mig längre in under sängen
och
med steg såsom i led i exercis försvinner alla..
jag är ensam.. så ensam..
Det stumma barnet växte upp
djupt inom sig saknande hon
den där mjuka famnen
en strävsam hand
och en viskande röst för alltid
och varje natt
i drömmarna söker hon efter minnen
som kan leda fram till den mjuka smekning
från en djupt bevarad dröm
och
jag vaknar