Har hela dagen tänkt; lyckan är en hora. Varför vet jag inte. Det känns bara så, jag får väl köpa lyckan med mitt liv, men hur mycket är jag beredd att satsa? Det är inte som att spela bort pappas pengar på cinderella bara för att man är grymt uttråkad och man faktiskt någon gång ibland vinner. Det här handlar om något mer. Lyckan är en hora, men hur mycket vågar jag betala för att få den? Och vill jag ens bli en sådan där desperat jävel som köper lyckan med pengar? Eller är det så att vi alla köper lyckan på ett eller annat sätt, att vi alla satsar delar av våra liv på något som vi inte ens kan definera?

Det är det som jag stör mig på; jag kan få en viss stabilitet av kemiska substanser som jag betalar för på apoteket. Jag kan gå till läkaren och få mediciner som gör att jag kan somna, som gör att jag inte känner ångest, som gör att jag inte kan bli gravid, som gör mitt blod tunnare osv. Men finns det ens något som kan bevara en känsla eller kanske ännu viktigare; finns det någon som kan definera känslan lycka?
Det är det där med begrepp som kommer in, jag vet inte hur man gör. Jag tror inte Freud kunde förklara det och jag tror inte heller att det finns någon forskare som kan förklara det. Ändå är det något vi alla strävar efter, lyckan. Det är det magiska ordet med guld bokstäver som vi älskar att använda men vet vi vad det står för egentligen? Vad det innebär?

Lyckan är en hora men vi vet inte vilket betalmedel som den vill ha. Om det är livet som är våran insats tror i alla fall jag att jag många gånger backar, att jag inte vågar och går därifrån. Däremed så spottar jag lyckan i ansiktet, jag satsar inte. Kanske är det det som är felet; att jag är rädd för att ha mitt liv som insats.