Jag stirrar ut genom mitt fönster. Allting är kålsvart, månen lyser. Mörkret drar mig till sig, det lockar. Det ropar mitt namn, jag vill men ändå inte. Jag kan inte hindra det som sker. Månen tittar dystert på mig, och jag tillbaks. Jag har ingenstans att ta vägen nu, bara in i den djupa skuggan. Ner i avgrunden. Det vill ha mig, det förstår mig. Jag lösgör mig från skenet i mitt rum.
Jag kan inte vänta längre...

En svag skugga slukas av mörkret, ett slag som får kråkorna att jämra sig. Sedan tystnad...