Jag kommer hem svettig. Du ler flottigt och ger mig en känsla av att isterbuken dallrar under den magra kroppen.

Kärleken rinner inte ur mig som igår. Ensamhetstörsten släcker mitt driv som ersätts med lönlöshet. Kan vi inte sova nu istället? Jag orkar inte passion när du inte orkar att lyfta mig. Jag vet att mina hav är djupare än dina ibland, men de är inte farliga. Den ljuvliga stickande syrebristen är en finess som få förunnas, ty det är bara de med rosa ludd i huvudet som beger sig dit. Men tror du inte att jag kan ha en skönare värld? Bara ibland?