Plötsligt ser jag den där, på skrivbordskantens vassa hörn.
Så liten och så obetydlig, men den finns där.
Som ett irritationsmoment förflyttar den sig och jag ser på den i ögonvrån.
Vad vill du berätta för mig, vad är det du vill tala om.
Tänk så stort allt måste vara, när man är så liten.
Virvlar runt bland luften i vårt hus, runt bland tiden.
Utan att riktigt veta vart man är på väg.
Men att i alla fall vara där, just då.
En svart, liten obetydlig plutt som inte verkar bry sig.
Så lyfter den på ena benet.
Vinkar lite lätt, tar sats och kastar sig ut från kanten.
Faller ner mot avgrunden men forsätter sedan uppåt.
Ut, iväg mot nya äventyr.
In i köket och sen syns den inte mer.
Så obetydligt liten att den nästan räknas till vardagen.
Men inte obetydlig nog för att inte fånga min uppmärksamhet.
En kort stund, fick jag stanna till.
Titta och försöka förstå om den ville mig nåt.
Eller om den bara hade stannat till för att hämta andan.
Kanske var det hela hans liv jag fick se på ett par sekunder.
Men bara ett par sekunder av mitt liv förflöt.
En blomfluga måste helt klart ha en bra mening med livet.