En så här fin kväll,
när solen lyser vänligt på bladen,
så sprittande, skälvande, nya och doftande.
En så här vänlig fredagkväll,
när alla har gått hem
och jag sitter ensam och väntar
på att klockan ska bli halv sex.
En så här fin kväll
borde jag vara lycklig.
Men över mig, genom mig, kring mig
är vemod.
Vemod över de år som gått
och över somt som gjorts och aldrig
kan göras ogjort.
Vemod över de milstolpar i mitt liv,
då jag skulle välja väg -
- och valde fel.
Vilken riktning hade mitt liv fått
om jag valt den andra vägen?
Hade jag blivit lyckligare?
Och är det för sent?
Frågor utan svar.
En så här fin kväll.
Hur mycket tid har jag kvar?
Hur skrämmande fort åren har gått.
Vad gjorde jag av det - Livet?
Inte var det detta jag drömde om i
min skolbänk när solen silade genom
gardinerna och lockade mig bort..
Jag drömde och hoppades på framtiden.
Hur allting skulle uppenbaras
och få sin förklaring.
Sen.
Allting skulle bli bättre sen.
När den här terminen är slut.
När det här jobbet är klart.
När den här skulden är betald.
När barnen blivit lite större.
Sen.
Blir allting bra.
Vad var det egentligen
som skulle bli bra?
Jag vet inte.
Kanske lyckan skulle komma farande.
Känslan av att allt är så bra
att det inte kan bli bättre.
Att vara nöjd.
Att inte sakna.
Att inte önska mer -
ständigt?