att man kunde längta efter smärtan
att man kunde gråta vackra tårar
av det som gör ont och tacka någon
ingen aning om vem, men någon
kanske sig själv
för att man äntligen hittat hem.
att man kan finna sig själv
längs fuktiga rännstensgator
med sargad kropp och skuret hjärta
att man kan möta ett jag man sökt ett helt liv
i en smärta som ligger närmre döden
än man någonsin varit
att man kan finna sig själv liggandes där
kippandes efter andan
och tacka någon
vet inte vem, vem som helst
för den bästa stunden i livet
för att äntligen uppfyllas av en verklighetskänsla
en närvaro; en själ i en kropp av rätt storlek och format
och att plötsligt möta någon man saknat och drömt om
men som aldrig varit mer än en ljusgestalt
längst bort i den mörkaste tunneln.
och ingenting är igenkännbart
ingenting luktar dåtid eller falska ord
ingenting är längre dolt bakom teatersmink
och välformulerade manus
det finns bara människor
som inte lägger märke till
eller ens vet
vad de borde förvänta sig
inga ögon som ställer frågor och krav
det finns ingenting som håller kvar
det som aldrig borde varit

och där;
långt bortom det kända som aldrig blev verklighet
bortom alla tomma nätter
och tårar som aldrig får någon form
där släpper man taget
kan släppa taget
kan slänga bort
och skrika ut dess värdelösa innehåll

det var ändå aldrig något att ha
aldrig något att ha
det var aldrig värt det.