Jag väljer att tro på hela konceptet.

Jag tror att Du är Himmelens och Jordens skapare.
Jag tror att Du är vår Himmelske Fader.
Jag tror att Jesus är Din Son.
Jag tror att Maria är Hans Moder.
Jag tror att Du innefattar oss Alla i Din Kärlek.

Livet har många gånger slagit mig till marken och jag har lagt skulden på Dig! Jag har gråtit, rasat och förbannat. Jag har tvivlat på Din existens. Jag har förnekat Dig. Men trots alla förbannelser och eder har jag ändå ropat på Dig. Hur orimligt det än har verkat har jag ändå vädjat till Din Nåd.

Och varje gång har jag rest mig. Litet bräcklig och vinglig i början kanske men ändå stark. Jag försöker förstå Din Kärlek. Omforma den till våra mänskliga mått.

Jag tror, att som jag älskar mina barn, så älskar Du mig och Alla människor. Jag vet att jag inte kan skydda mina barn mot allt. De kommer att ramla, snubbla, slå sig. De kommer att gå vilse. De kommer kanske att tycka att jag är en besvärlig och jobbig mamma. Jag kommer att oroa mig för dom. Gråta och våndas. Vara arg på dom. Följa dom på avstånd. Men vad som än händer, älskar jag dom, ändå.

Så tror jag att Du älskar oss Gud. Vi får göra våra erfarenheter i livet. Begå misstag. Handla fel. Eller rätt! Du kan ingenting göra åt det. Men Du följer oss, våndas, lider och gläds med oss. Och ibland ingriper Du, Gud. Precis som vi, ibland kan ingripa i våra barns liv.

Din Kärlek är stor, Du omsluter oss på alla sidor, även inuti. Det är där vi känner Din närvaro. Det är i oss Du ingriper!

Jag förstår inte allt men vem kan göra det?
Men jag köper hela konceptet, nu och alltid.