Tänkte mig en framtid som nunna i mina allra yngsta da´r.
Alltså den sortens nunna som vigde sitt liv för Jesus och
den sjukare delen av mänskligheten.
Kunde se hur jag vandrade från bädd till bädd för att
skänka lisa åt sårade, lemlästade och sjuka.
Hur jag förband variga sår, spjälkade brutna ben,
och med ett gåtfullt och kärleksfullt leende tog emot de
döendes sista bekännelser.
Kunde i andanom se hur de sjuka med ögon tårfyllda av
tacksamhet såg efter mig, där jag gick med nunnedoket
fladdrande bakom mig som änglavingar.
Så absolut odräglig jag måste ha varit!
Det blev ju heller ingenting av det, jag tål inte
att se blod. Fast vem vet:
mänskligheten kanske har gått miste om
en svensk variant av moder Theresa.