Säljes:
Inspiration till novell
Pris: Fika och samtalsterapi, eller enligt överenskommelse
Svar till Man_52
0768-848710


Och äntligen fick Lena svar på varför hon varje morgon lusläst annonssidorna medan hon sörplat i sig sitt arabiska te och långsamt tuggat sin marmeladmacka. Kanske var det den här annonsen hon väntat på, alla sena söndagsmorgnar och ledsna fredagskvällar. Det skulle ge henne lite upprättelse om hennes sökande äntligen gett utdelning. För även som arbetslös har man viss heder, och hon hade alltid känt sig lite dekadent när hon suttit där och läst sida upp och sida ner av Bytes: SAAB och Köpes: Elvisp. Dekadent, vilket jävla ord förresten. Kvasiintellektuell snobbfilosof var vad hon var.
Usch.

Det var en man som svarade. Hade han inte haft en så avslöjande signatur hade hon trott att han passerat de sextio. Hans röst var sträv som det grövsta sandpapper, och lite släpig. Som om han redan hade sagt alla ord så många gånger att han hunnit tröttna på dem. Han presenterade sig som Nilsson, och hon fascinerades av att det fanns människor som inte var mer än tio år äldre än henne som tyckte att efternamnet dög som presentation. Samtidigt var det något med ett så strikt och välstrukturerat socialt samhälle som tilltalade henne. Allt personlighetstvång idag kunde stå henne upp till halsen. Hon hade fått nog av vardigsjälv-hysterin.
Han berättade det hon redan läst i annonsen, att han hade något att berätta, att han var övertygad om att det skulle bli en bra novell, och att det enda han krävde var en kopp kaffe och ett litet samtal. Och så sa han något mer. Att han var ensam. Han ville ha någon att äta sina mandelskorpor med, för han kände sig så ensam.
De bestämde att nästa torsdag skulle vara bra. När hon la på luren kunde hon inte förstå varför de inte bestämt tidigare. Han var lika uppenbart arbetslös som hon. Kanske ville även han låtsas att han passade i mallen, hade jobb och fru. I så fall hade han lyckats dåligt, tänkte hon och stängde toalettdörren om sig.
Hon lät duschens strålar skölja över kroppen, kände hur de strilade genom håret och ner över skulderbladen. Vattnet tvättade bort allt det som låg bakom, allt smuts som fastnat på hennes rygg. Hon kom att tänka på vad hennes mamma lärt henne i de tuffaste tonåren. När hon varit ledsen och förbannad över att världen aldrig lät henne vara den hon var brukade hennes mamma försiktigt stryka henne över kinden och säga att den som står i blåsten blir inte dammig. Det hade slutat blåsa för länge sen nu. Hon tvålade noga in hela kroppen, varje litet skrymsle skulle göras rent, nu började det om. När hon klev ur duschen och såg sin nakna kropp i spegeln upptäckte hon till sin förvåning att hon för första gången på 15 år kände sig riktigt vacker.

Kaffekokaren puttrade i ett hörn av diskbänken, och i andra änden låg skärbrädan där Lena skurit upp vetelängden hon köpt på konditoriet tvärs över gatan. Hon ställde in strykbrädan i garderoben och tog på sig sin ljusblå blus. När hon gick förbi spegeln i tamburen rätade hon på ryggen, rättade till kjolen och kollade så att det såg ordentligt ut. Hon insåg att hon betedde sig som om hon skulle på sin första träff. ”Det är inte en kontaktannons, inte på det sättet” hade hon intalat sig, men uppenbarligen hade orden inte bitit. Hon plockade fram sin älsklingsskiva med Lisa Ekdahl ur bokhyllan, tittade på konvolutet och ställde tillbaka den. Femtioåriga män kanske inte tyckte så mycket om vita konvolut och titlar som ”Jag har sett en fjäril”, tänkte hon. Sekunder i Sverige med Perssons Pack fick det bli.
Det ringde på porttelefonen.

Hans hår var sådär rysligt välkammat, och hon log för sig själv vid tanken på hur fina de båda gjort sig. Han räckte över blomman till henne samtidigt som han utstötte ett ljud som kunde vara ett varsågod, men precis lika gärna en harkling. Om det var sant att större delen av en relation byggdes på det första intrycket skulle deras relation kunna bli väldigt underlig. Det var en lockande tanke. Hon hällde upp kaffe i de två kopparna innan hon satte sig och inväntade hans början. Den kom inte.
- Ja, sådär. Vad var det du ville berätta? frågade hon och lade huvudet på sned.
- Hur är det med dig? Svarade han, som om han inte hört hennes fråga.
- Jovars, det är väl bra. Det är ju kul att träffa folk.
Lena kände hans blick bita henne hårt i ansiktet. Fel sak att säga, tänkte hon.
- Hur är det själv?
- Min fru har gått bort.
- Oj, jag beklagar. När hände det?
- För tjugo år sedan. Vill du ha socker?
För det mesta var viktiga repliker förlösande. Det hade hon lärt sig inte minst genom alla franska noveller och Strindbergromaner hon läst i nån slags förhoppning om att bli kulturellt bildad. Den här var det inte alls.
- Nej tack, jag dricker det svart.
- Det är klokt. Ju surare desto bättre. Är det inte giftigt är det inte lönt. Får jag röka här inne?
Hon märkte att han ändå var på väg att berätta. Jag får väl vädra ut ordentligt sen, tänkte hon och nickade, medan han stoppade sin pipa.
Han plockade upp sin plånbok ur kavajen och tog fram ett svartvitt foto. Det föreställde en man med vattenkammad snedbena och hårt knuten slips. Hon hade svårt att se att det var samme man på bilden som satt i fåtöljen mitt emot henne. Sedan insåg hon att fotot måste ha varit från åtminstone femtiotalet, och det var ju då mannen föddes. Han avbröt hennes tankar.
- Min far föddes i Göteborg 1923. Hans pappa jobbade på varvet, så efter realskolan gick han samma väg. Det var så det gick till på den tiden, vet du.
Lena visste. Hennes pappa hade förvisso gått sin egen väg och blivit förläggare, men så hade det också blivit släktkris. Fadern hade brutit kontakten med sin då 18-årige son, och först på sin dödsbädd hade han varit beredd be om ursäkt.
- När han jobbat där i tio år hade han fortfarande inte träffat någon flicka. Eller det beror på vad man menar. För en ung stilig karl på den tiden var det ju inget svårt att få fruntimmer…
Hon hajade till på ordvalet. Jävla sexist, tänkte hon, men insåg sedan att för honom hade ordet inte alls den klangen.
- …men han hittade ingen som han var beredd att gifta sig med. Det är ju något annat när man ska hitta sin följeslagare på livets snåriga väg. Det är ju så mycket som ska stämma.
Men så på våren 1950 flyttade det in en flicka hos familjen där han var inneboende. Hon var norska, och hade kommit till Göteborg för att studera ekonomi. Rummet intill hans på vinden inreddes med en säng och ett skrivbord. Min far, däremot, hade både soffa och matta, så hon kom in till honom ibland när hon kände att hennes rum var för kalt. Där satt de i hans soffa och drack te och spelade canasta. Hon i sin lusekofta, han med pipan i kavajfickan.
Hon tittade på hans rökverk och han nickade imponerat.
- Du är inte så långsam du inte. Jag fick den när han försökte sluta röka för tio år sedan. Hans sista, desperata försök att bli fri från cancern. Men det gick inte.
Hur som helst satt de ofta där på kvällarna. Hon pratade om sina studier, och min far förstod inte hälften av vad hon sa. Inte för att det spelade någon roll för honom. Han fick ju sitta bredvid, det var det som räknades. Men de kom aldrig längre än så.
- Varför inte? svarade hon förvånat. Det måste ju ha varit självklart för båda två att de hörde ihop.
- Det var inte så enkelt på den tiden. Tvärtom, när hon förstod vartåt de var på väg packade hon sin väska och åkte tillbaka till Oslo. Kvar stod han, men ett tiotimmars arbete och kär som han bara trodde att femtonåriga flickor kunde vara. Han försökte komma över henne, träffade andra flickor, jobbade mer, drack mer, jobbade mindre. Ingenting hjälpte. Efter ett år gav han upp och köpte en tågbiljett för pengarna han hade kvar. När han kom fram visade det sig att hon börjat jobba på universitetet, med undervisning. Han tog in på ett hotell på Karl Johann, och dagen efter mötte han henne med en bukett rosor en kortlek och en termos med te. Han tog med henne upp på Holmenkollen, och där satt de hela kvällen.
Lena log. Mannen mitt emot henne kanske inte var så kall som hon först trott. Han verkade riktigt blödig.
- Och hur gick det sen då?
- Jag sitter här nu. Och jag är halvnorsk, om inte mer.

- Det var en fin historia. Men jag vet inte om jag är kapabel att göra en novell av det.
- Det är inte meningen heller
- Nähä?
- Nej, det är en helt annan historia. Jag tänkte att den kunde börja ungefär såhär:
Han tog fram en bit papper och en penna ur kavajens innerficka. Mitt på pappret ritade han en stor fyrkant. Högst upp i fyrkanten skrev han ett ord, ett enda. Hon log och nickade. Han hade rätt, det skulle bli en fantastisk novell. Hon tittade på lappen igen. Sen började hon skriva.