Jag kan inte längre hålla min kaffekopp
min hand darrar som ett asplöv
av rädsla och iver

Du har precis gått
men min hand tror fortfarande att du är kvar
liksom som resten av min kropp

Ett konkret svar på en enkel bön
vilken underbar tillförsikt det skänker
att Han lyssnar på mig

Du lyssnade, och jag lyssnade med
vi talade om livet
våra egna och andras

Vet inte om orden betyder så mycket
två saker blir sagda ändå
vi ser varandra och tar oss tid

En halvlång stund i himmelen på jord
gåvan jag fick var ett samtal
som jag vill bevara och minnas