Huden är större än Husen och
Kvarteren tornar upp sig över Träden
Det mörknar här och faller fåglar men
Huset är elektriskt upplyst och jag tillåter att du delar med dig.
”Klyv din Kräftskiva nu så får du en Baguette-tristess av Moi!”
....så kan vi sluta börja. Vi också...
Gatan här utanför, säger jag- till exempel, den skiner i från- och närvaron av byggnaden och av
De omsprungna parkeringsbuskarna är den filmslutsljusnande
Rummet som rymmer miljoner av mil av Hudduk,
och plötsligt ljusare än dagen: natten.
Trafiken, det hastiga lövsuset –börjar det skymma i dig? men
Det förstärks i Mig: PeriferPer.
Sittandandes på stolen, andra verkar sova.

Din Hud är till och med större och vitare än rummet är litet och läkargrönt och
”Det går jättebra med din cancerodling här ser jag!” vill jag säga och släppa Ögondroppar, men själv kan jag ju inte ens odla mustasch så
Snälla, låt Den Stora Grå NEJ jag menar den stora RÖDA Massan somna in och
Bara Glida igenom cellväggarna och vyssa, hyssja
blodkroppsomloppen Som flyter i rasande takt
nerför asfalten där nere,
Minns du hur vi snubbelspringer? och jag är trött, kanske för att det är du som verkar ha kommit längst och fan, nu kanske du inte får se när jag passerar Dig…
Får man tänka så? Förlåt, förlåt snyftar jag
MEN jag ska också dö. Bara inte just nu

och

Vi krypkravlar runt här, i svarta stulna studentbalssmokingar,
vi är handelsresande i onumrerade puh-pinne-barkbåtar…
Men du sitter stadigt på Din bit... och bäcken som flyter förbi baksidan av Ditt Hus värms upp av rent Motstånd för det är upplyst vinter nu och
Åkrarna lägger sig ned sjukdomsvita, mjuka men
”Det går visst inte så jävla bra det här!” vill jag säga…
Sittandandes nere på Trottoaren