Jag är säker på att vindarna kommer att viska våra namn
Vi måste bara lära dem att göra det först
Och vi måste trimma våra öron
Så att vi kan höra det
Genom samtidens hätska, trummande
Oljud.

Vi är gamla och ensamma och vi dyrkar ungdomens år
Vi vandrar längs avgrundens rand och älskar i skymningen. Totalt bortglömda när lärkans sång åter klingar (men vi kan inte höra dem längre).
Vi är som blödande sår.
Åh som jag önskar att jag såg om morgonen och inte möttes av den blindes värld och ensamhet och den polska städerskan som rafsar bland mina underkläder. Men hon tvättar dem i lavendel och får dem att lukta som drömmar och såvida inte kärringjäveln på tvåan skvallrar så kommer hon att kunna göra det tills den här delen av mitt liv tar slut.

Jag ska ärva från min far. Han dog för ett halvår sedan. Två paket cigaretter om dagen och ölmage beredde en utmärkt landningsplats för det vackra änglarna som en torsdag hjälpte honom in i eftervärlden. Hans hänsovna ansikte var en labyrint av rynkor och ömhet och aftershave-doftande kostymer i garderoben. Jag hade djupa tårkanaler i mitt ansikte i flera veckor och sedan var det över. Inga fler vita rosor eller sorgemusik, bara ett stort moln av acceptans och arvspapper som luktade av bläck. (och otillåtna armar att dränka mina sorger i)
Nu är det jag som har hand om mamma samtidigt som jag försöker få maten klar på bordet till min make.
(och alldeles i hemlighet så får jag folk att tro att jag är vuxen och inte ett litet bortkommet barn med naiva drömmar)

Julia hur gammal är du?
Du saknar din älskade?
Hur länge har ni varit ihop?
Ett halvår?
Jaha.
Det är därför.
Vänta du bara några år.

Romeo?
Älskar du Julia?
På riktigt?
Så som det brukar vara i sagor?
Nej mannen
Jag vet att du bara sätter på henne

(Det finns inga hinder, bara fördomar).

Så kom det sig att Romeo och Julia möttes en sommarkväll på en fest under förortens kvalmigt dammiga stjärnor och döda fädrars svävande själar.
Världen vibrerade under dem och berusat höll hon hans hand när han spydde i dikeskanten.
Aktad vare alkoholens styrka som rev muren mellan deras rivaliserande sinnen. Klubbade ner deras fiender och deras vänners spydiga hån.
Aktad vare alkoholen som suddade ut minnen av tidigare förälskelser och gifta män med äktenskapsbevis

Och Romeo sade sorglöst:

söta du,
stanna här med mig
hela natten
tills timmarna blir små och sinnet lätt
stanna här med mig
och lås in dina tankar
i mig

vi kan titta på stjärnorna hela kvällen
och kyssa varandra denna fladdrande insektsnatt
och när vi ser våra ansikten speglas i vattnet
så sitter vi ihop
för du har en egen liten plats i mitt hjärta
och du trängs inte i vimlet av namnlösa själar

Och Julia kysste sin Romeo och runt omkring dem föll berlinmuren med brakande dån och världen har aldrig tidigare skådat ett sådant glädjefyllt skådespel.


Men

Låt mig förstöra dina vackra visioner.
Dina drömmar om evig kärlek.
För varken Romeo eller Julia lever idag.
Romeo sköt sig själv bredvid sin älskade Julia när han fann henne uppstoppad av hjärttabletter, post-it lappar och vinande knytnävsslag från hatiska makar.
Och Julia hoppade från taket av samma sjukhus som spenderat statliga pengar på att pumpa ut gift och frihet ur hennes vita mage.


Och Julia sade:

hur jag dyrkade din vandring
genom mitt landskap
det som var så vackert
och som doftade av hallon och kanel och evighet

och det fladdrade i vinden
och fyllde mig med hopp
knöts samman med svetten av tusentals män
med guld och tiaror och Calvin Klein
jag vill kalla det kliché
eller kärlek
eller tantaluskval

men vi är bara själar
och inte alls här för att stanna
bara flyktiga rhizomer
det är våra texter
som gör vår kärlek evig