snart kommer det att
rinna löv över asfalten igen
och jag tänker på alla
motortrafikleder
som ligger och skräpar på marken
i det här landet
och de säger
att jag borde le
och jag tänker att jag inte orkar le
då säger de åt mig
att bara öppna munnen lite
så att
riksväg 24
kan fortsätta in i mig

där inne missbrukar jag
färgblinda drömsekvenser
klättrar genom mörkret
genom skogsmiljön
jag bygger brännbara broar
under den rödmålade jorden
under de marmorerade rötterna
där inne hyllar jag de oklara
abstrakta
skiftningarna i mossan

jag känner hur ögat
vrider sig
böjer sig
under ögonlocket
och hur skelettet
beter sig på samma sätt
under huden
jag erkänner att jag fortfarande
fungerar
trots allt

när jag tittar ut ser jag
att bilden är som vackrast just nu
just innan den blir asfalterad
det är regniga gråskalor
som ligger över och under ytan
på något slags vatten
mittemellan hänger trädkronorna
och rovfåglarna
jag lägger mina händer mot bilden
mot ytan
lägger händerna
där de inte får ligga
länge till
och jag tänker
det är inte ögonblicket
som blir bestulet på oss
det är vi som blir bestulna
på det här ögonblicket