Hans röst
raspar hest fram orden
medan ondskan förvrider
hela hans ansikte.

    Vad har DU för rätt att leva,
    att skratta och vara glad!?
  
    Vad får DIG att tro
    att du är VÄRD nånting!?


Med kniven mot min
papperstunna strupe
avkräver han mig svar
men jag är stum.


Han skrattar diaboliskt,
ett spöklikt avgrundsgrin
och viskar hest i mitt öra
några ord som blir
snubbeltråden
framför mina fötter.


Han vinner,
den förhatlige djävulen
som bor i mig,
med balkongen på min axel.
Jag matar honom än en gång
med orden som är hans livselixir.

    Jag har ingen RÄTT att leva,
    att skratta och vara glad.

    Jag är INTE VÄRD nånting,

    jag KAN ingenting,

    VET ingenting,

    ÄR ingenting.

    Men jag ber dig än en gång,
    snälla, kliv ner från min axel
    försvinn ut ur min kropp
    och lämna mig bara i fred.

    Snälla.