Jag var tillsammans med min flickvän, på väg till en vän som bor två timmars resväg bort, på södra sidan om staden. Vi hade just klivit av ett pendeltåg, som det tagit cirka en timme att färdas med, en ganska livig färd för övrigt. Full av skrikande ungar i olika åldrar, så det vanliga klientelet av resenärer, en del hoppfulla, en del trumpna och dystra, trötta eller bara uppgivna. Åter andra uppsluppna och till synes utan ett enda riktigt mörkt moln på sin solbestänkta himmel. Plötsligt befann vi oss på en helt annan pendeltågsstation än den vi nyligen lämnat.
Det kändes då som blott nyss, som att komma ut från en mörk biograf efter att ha insupit någon sorts film full av äventyrliga figurer och ett sammansatt innehåll som sprutat fram emot en i en formlig kaskad av former, färger, tempo och ljud.
Solen sken ner på oss och på perrongen, vi tog oss bort till busshållplatsen för att där invänta en buss som kom kanske en tjugo minuter senare, efter allehanda småprata mig och min flickvän emellan.
När vi sedan omsider äntrade bussen bad mig min flickvän säga något till chauffören. Att han skulle säga ut högt när vi närmade oss resans mål, den hållplats hon trodde att vi skulle stiga av vid, en tro om vilken jag var omedveten då. När vi sedan väl stannade vid detta stopp i tillvaron, utan att någon av oss dessförinnan tryckt på någon av alla dessa väl utplacerade knappar vilka brukade få en serie lampor att tändas inne i stoppskylten. Bussen gled elegant gnisslande in mot hållplatsen därför att chauffören var i god tro om att vi skulle av just där.
Men då säger jag till min flickvän att det är först nästa hållplats vi skall stiga av vid. Då rullade bussen vidare och då tjatade chauffören om hur synd det var om oss som skulle tvingas att korsa gatan på väg tillbaka.
Så han upplyste oss om en gångtunnel som var belägen så att vi lätt skulle kunna komma att begagna oss av densamma. För alla andra i bussen uttryckte han sedan sin oro för oss stackare som måste korsa en väg. Vilket, när vi sedan väl klev av bussen, visade sig vara en

Läs rafflande fortsättning i kapitel två