Till frontlinjen han kom med mat
Han var pojke och ingen soldat
Han var herden som älskade att sjunga
skickligt hanterade han sin slunga

Man sagt om honom att han skulle bli kung en dag
stackars pojke, han som var så liten och svag
Minst av alla han var i sin familj
fick bara finnas där vid sidan om och hjälpa till

Fienden skrävlade och skröt
av att demonstrera sin styrka i fulla drag han njöt
Pojkens hjärta reagerade med kraft och i vredesmod
när han hörde jätten som framför honom stod

- Ingen får skrävla och häda den gud som jag känner,
den högljudde jätten kränker den bäste av mina vänner!
Uppfylld av det hans hjärta kände
gick han till kungen som sitt ansikte till honom vände

Kungen med sin praktfullt blänkande rustning av ädelmetall
suckade över pojken, tänkte; hur ska han stå pall?
Vi sätter på honom min rustning i storlek tvåhundratrettioett*
mitt svärd får han ta, så kanske nå´t i det galna försöket blir rätt

Men rustningen var alldeles för tung och stor för den lille pojken
han orkade inte ens lyfta dolken
Så tokigt det blev med kungens svärd
på fel person var rustningen inte mycket värd

Rustningen måste plockas av
annars skulle pojken helt gå i kvav
Sin egen rustning var det han skulle ha
något annat kunde han ju inte vá

Med slungan han slagit både lejon och björn
på betesmarken han fått sig en och annan törn
Han skickligast var med det vapen han kunde hantera
Vad krävdes egentligen mera?

I trygghet vilade han i tro på sin gud och sin slunga
Så drog han då frimodigt in luft i sin lunga
riktade med precision och slungade sedan den berömda stenen
som på fiendehären slog undan benen

Kung blev han en dag till slut
men inte genom att använda andras krut
Han valde att livet igenom i äkthet vandra
han lät inte rustningar läggas på av andra

Om han så än aldrig blivit kungen i landet
skulle han nog ändå aldrig klippt trogenhetsbandet
till den gud han funnit i det lilla och som aldrig honom svikit
Den gud som aldrig från hans sida vikit