Jag visste redan då att våra kroppars udda proportion var ett tecken på samhörigheten. Och när vår bristande perfektion bildade ett utanförskap hjälpte den silvervirvlande glömskan oss att förtränga deras hat mot vår fulhet.

Efter den tiden berättade du för mig bland grönblad och rankor: \" Nu är vi inte längre en förnekelse. Vårt utanförskap sammanstrålade våra ihåliga själar till något skimrande, en förbindelse långt starkare än deras spruckna anleten\"...

Och jag svarade dig: För en gångs skull, för en gångs skull är vi vackra.