Ibland vet jag inte vad jag ska säga
oftast har jag ingen aning om jag vill säga
någonting...

Jag ser människor som gudalika ibland
mindervärdeskomplex tror jag det heter...

Jag känner mig 2 centimeter lång bland folk
2 centimeter lång
och fumlig som en igelkott med en luftvärnskanon
och precis lika trolig...

Fast inuti mitt mindervärdeskomplex har jag gudskomplex
då, angående mitt mindervärdeskomplex...

Jag har lärt mig älska min meningslöshet
jag vet att allt jag gör och ser just nu är en bonus
livet känns väldigt avklarat för länge sedan

det finns ingenting kvar jag vill försöka klara av
visst, målen mina var inte högt ställda

sikta lågt och allt gott blir underbart,
allt dåligt... väntat..

Jag ville skriva en dikt jag var nöjd med, en pjäs jag skulle vilja se...
en saga om kändes någorlunda välskriven...
En dagsvers, en romantisk dikt... måla en tavla, skulptera någonting...
Se mina brorsbarn växa upp...
Ta ett enda underbart foto... se en pjäs av Norén...
Lyssna på allt Tom Waits har släppt på skiva, och allt Nick Cave någonsin gjort...
Läsa en bra ungdomsbok... \"I taket lyser stjärnorna\" av Johanna Thydell...
Dricka en perfekt kopp kaffe... Lära mig meditera...
Stå på en scen och pröva vara skådespelare...
Få en tatuering... Få en varm kram...
Äga en växt i mer än två veckor utan att den dör...
Äta haggis... (ok, en pryl kvar...)
Aldrig säga nej när någon ber om hjälp... (mer en livsregel än ett mål)

Vet inte vad jag ska göra nu... Ganska trött...
Undrar om jag klarar av att bli sjuksköterska...
fast... misslyckande är omöjligt i längden...
missa tenta där, gör om och gör om och gör rätt...

Jag är rätt feg... det känns rätt okej...

rätt och rätt och bra och fint och här var det livat i tystnadens vrål...

Kram... aldrig gillat pussar...