Hennes naglar skrapar hål I min abstrakta värld..
Andetagen ekar i mitt inre rum..
Hon ler varmt när hon ser träden genom min kropp; och jag vänder bort min blick när jag inser att hon vet vad jag kommer säga härnäst..
Vinden saknar färg och tågklockorna ringer när den passerar vår stad.
Kylan biter I mina kinder och jag vandrar I skuggan av min egen skugga
Hon håller min hand.. ändå ser jag henne inte, jag vill inte se henne!
Hon vet för mycket, hon känner mig, bryr sig om mig och I vissa fall älskar hon….. men det varar inte längre än en minut.
…Samvetskval är vad hon ger, Samvetet ar hennes namn..
Jag antar att jag behandlar henne med respekt, men hat är vad som styr mina steg. Ett hat åt vetskapen att hon alltid har rätt!