På gatan

märkt av arbete och ålder

går den gamle

Krokig, framåtlutad

stapplar han

stödd uppå sin käpp.

Och som en gammal lagårdsvägg

härdad utav väder och vind,

utgör varje fåra i han ansikte

en journal . . .

En berättelse om hans liv,

arbetsamt och hårt . . .

fyllt av slit och vedermödor

Men där finns också visa märken

som skrattrynkorna invid hans ögon

vilka minner om

att även glädjeämnen

honom vederfarits

Och nu,

vid vägens slut . . .

på sin sista vandring

kan han se tillbaka . . .

om ej precis lycklig

så i vart fall inte olycklig

och i viss mån ändå tillfredsställd

över vad han åstadkommit

Ett livsverk,

vars frukter han själv,

nog ej hinner att ta del av . . .

men som de efterlevande

under åren framåt

kan få glädjas åt

och dra nytta av.