En gång i tiden var hon glad.
En gång i tiden fanns inga bekymmer.
En gång i tiden, ja för länge sedan.

Utan bekymmer,smärta och hat är livet lätt att leka.
Men hur ska hon kunna vara normal när hon lever en värld full av idioter?

Det är lättare att längta än att sakna, det förstod hon med hjälp av smärta.
Att sakna det enkla och bara strunta i det mesta, ja att bara skita i det svåra å bara leva livet så som det sägs man ska kunna.

Ett plåster och lite blås kan hjälpa dom små, men för dom som är äldre och har djupare sår, är livet ganska hårt.

Hunger och köld är bekymmer i vardagen, smärta och sorg följer det med tunga steg.

Skärsår på handleden på de unga och tabletter i stora drag för andra. Livet är bra hårt.

Och att sedan bli lämnad ensam, av vännen, kärleken eller vad det nu kan vara är inget hon behöver. För smärta å sorg finns tillräkligt i hennes hjärta.
Att vare ensam i världen måste vara svårt. Att bara gå omkring och vara, kan för dom flesta ses som irriterande obejekt. Men att bara ströva omkring kan vara någons liv.

Att lyssna på musik och leva i intet är många som gör. Akta för att fastna...

Droger, krig, svält och ensamhet är något av det värsta vi åstakommit.

Hur ska hon kunna fortsätta leva; ensam, tyngd av sorg, hat och smärta. Allas blickar följer henne med vad dom kallar lättnad, lättnad att inte förstå hur hon igentligen mår.

Ingen bryr sej och ingen vill veta, att denna flicka har svårt för att leva.

Att hon ibland bara vill ge upp, att bara hoppa över räcket och låta sej försvinna. Det är en plåganda tanke hon aldrig kan undkomma.
Men att hon sedan tänker att hon aldrig kan hoppa, hon istället tänker på vännen.
Hon bryr sej, hon vill inte lämmna...

***<3***