Det var en gång en hare som hette Hamster.

Han visste inte varför harens föräldrar hade döpt honom till det.
Han visste heller inte vad en hamster var.

Så han brydde sig inte.

Hamster var på väg hem en dag, han hoppade och studsade
och tyckte livet var \"ett jävla studsande\".

Hamster mådde jättebra.

Han hade jut fått äta en hel massa morötter hos en snäll gammal tant.
Tanten hette Margit, men det visste inte hamster.
Han kallade henne för morotstanten.

Haren hoppade på gräset, så blev gräset plötsligt hårt och mörkt.
Det var en massa vita streck på gräset också.

Hamster blev lyckligare ändå, han hade aldrig sett vita linjer i svart gräs förut.
Han lutade sig jättenära strecket och luktade, det luktade inte gott alls.

Plötsligt kom ett ljud bakom hamster, han trodde det var ett jätte bi.
Han hade fel.
Nu hoppar inte hamster något mer.

Nästa dag var Margit helt förkrossad, hon trodde haren skulle komma tillbaka.
Hon hade ju matat honom, lekt med honom.

T.o.m. döpt honom till Gustav efter hennes döda man sen femton år.

Margit var inte lycklig.

Hon hade kännt en pust av glömda känslor när haren kom förbi.
Det rusade i hennes huvud... övergiven...igen...
Margit var sjuk. Cancer i magen.
Hennes nedstämdhet hade satt igång något i henne, smärtan kom tillbaka.

Det kändes som ett par knivar skar i henne innifrån bukhålan.
Det gjorde så ont att Margit föll ihop och grät.

Margit var olycklig.

Hon kröp mot köket, medicinen låg på köksbänken.
Det smärtade så mycket att hon fick dra upp sig själv till köksbänken.
Väl uppe så slet hon åt sig förpackningen.

-Fan! Slut! Helvete!

Hon tog upp telefonluren och slog ett nummer.
Och fortsatte att falla ihop på köksgolvet.

Medvetslös.

En röst hördes ur luren:
-SOS alarm, kan jag hjälpa till med något?
-Hallå? Hallå?
-Om du hör mig så ta det lugnt, jag skickar en bil.
-Jag har ditt nummer här... Andas...

Margit hörde inte ett ord.

Ambulansen kom, men försent.

Cancern hade spridit sig för långt, komplikationer hade uppstått.

Allt hopp var ute.
Hon var död.

Margit hade en son, han hade just kommit innanför dörren.
Det hade tagit ovanligt lång tid att komma hem idag, han hade blivit tvungen att skölja bort en konstig röd fläck från framskärmen på hans nya bil.

Telefonen ringde, som att den hade varit tajmad med ytterdörrens upplåsning.

Luren sa:
-Robert Schwinn, son till en...hmm...Margit Schwinn?
-Ja, det är jag. sa Margits son med lite rädsla på rösten.
-Jag är rädd att jag har dåliga nyheter åt er.
-Jag måste tyvärr meddela att er mor har dött. Ta det lugnt!
Ha det bra! Hej då!
(Klick)

Robert var i chocktillstånd, hans hjärna var helt tyst.

Han satte sig ner och sa till sig själv:
-Varför? Varför nu? Varför? Helvete!!

Rpbert älskade sin mamma, han trodde inte han skulle klara av det här igen.
Ingen mamma, ingen pappa, ingen släkt kvar i livet.

Han tog upp telefonluren igen.
Slog Margits nummer.

Robert ville vara säker.

Inget svar. Han ringde igen.
Inget svar...

Han blev så fullständigt lealös, det finns ju ingen att tala med.
Han hade ingen fru, ingen flickvän i hans liv.

Liv!? Vilket jävla liv? tänkte han.
Fan, de enda vännerna jag har är jobbpolare... jobbet, vilken sörja!
Kunde jag inte fått något bättre?
Samma sak dag ut och dag in... Jag hatar det där jävla
stället. Skit!

Han släpade fötterna i marken när han sakta gick mot det halv-tomma barskåpet.
Han tänkte att en riktig bläcka kanske kan hjälpa honom att bli lite lugnare.

Han öppnade Jim Beam flaskan och halsade.
Två-tre jätte klunkar svalda.

Han blev sur på dig själv och slängde flaskan mot väggen, den krossades i hundratals små bitar som la sig som ett pärlband på golvet.

Robert satte sig tungt ner mot väggen och grät.
Han tryckte handflatorna mot ansiktet och skrek.

I tre timmar satt han där och bölade, sen bestämde han sig.

Han tog en av glasbitarna från den krossade flaskan och
gick till köket.

Med varmvattnet spolandes, snittade han båda handlederna
och stoppade in dem under det rinnande vattnet.

Robert kände sitt liv flyta ur honom, snabbt...

Eftersom Robert bara skulle hem över lunchen så började
hans medarbetare bli oroliga när han inte hade kommit tillbaka på fyra timmar.

Den jäveln har fan inte ens ringt och förklarat sig, skrek en av
killarna.

Robert, eller \"den jäveln\" som han kallades på kontoret just nu, hade den vikigaste positionen på kärnkraftverket.

Han var den enda som visste varför det tjöt och varför alla lampor blinkade på kontrollbordet.

Han visste också vad en härdsmälta var.

Men Robert var inte på jobbet när hela skiten flög i luften.

Han låg hemma i sitt kök, helt vit i ansiktet och väldigt, väldigt stilla.
(The slut)