Kapitel 1. De sitter alla i samma skal
och driver i havet.

M. går varje dag till jobbet. Det är en kamp men också en dans. Han har dom
bästa dansskorna. Två strumpor i olika färger. Allt runtomkring har tagit slut
och morgnarna är döda men däri ligger skönheten. En kärlek i det blå. Han
betraktar den men håller sig på avstånd. Det är inte längre överspända strängar som ljuder. Ensamheten tränger inte längre. Han åker genom Hisingen. Älven är inte längre kvävd av NATO:s grå massiv. Den rinner och det sjunger av varje strof. Han sitter bland främlingar där allt är bekant.
På jobbet är de hoppfulla och unga men en tunn skara. De dricker kaffe.
Kvittrar av glädje och trötthet. Det här är en sällsam fågels sång. Vi hör
berättas om Syrien. Hur människor kämpar trots att de vet hur de kommer lida.
Om hur de kommer torteras och fängslas och hur de inte kan knäckas för att
glöden bara blir starkare. Desto djupare man gräver fängelsehålan desto större blir törsten efter frihet.

De åker ut till Partille för att varva. Kylan och regnet driver dom inomhus. M.
tillfrågas av en väktare och fördrivs. Här ska handeln fortsätta i tysthet,

Göteborg är regnigt och tungt. Sammanbitna vandrar folket till sina arbeten.
Trots att det går illa får han jobbet. Han har ett hjärta att övertala.

Ringer modern och berättar med glädje i rösten. Det finns en glädje över att
vara fri. Han behöver inte längre vara älskad. Livet är en kamp men också en
dans. Fötterna vet vägen.

Han skriver brev långt in på kvällen. De sitter alla i samma skal och driver i
havet.

Han vaknar på tisdag ur livliga drömmar. Kulsprutesmattret dröjer i öronen. Han kröp på golvet så nära att flisor stänkte. Flydde ut på en strand men i sanden finns ingenstans att gömma sig. Himlen fylls av fallskärmar. Han gömmer sig i havet. Dyker djupt och håller andan. När den tryter blir vattenytan tjock och seg. Han kommer upp bakom en båt, upptäcks och välter båten. Under är det mörkt. Det är en tillfällig frihet. På stranden är allt tyst. Men hämndens klocka ska klinga. Himlen fylls av plan och tillsammans är de rädda och tysta.

Han gillar inte att vakna. Det är obehagligt i mellanlandet. Det blir viljan
som får bryta strypgreppet.

Han står i den ångande duschen och brottas med yrseln. Alla de små sakerna
kräver beslut men han vet att resultatet är detsamma.

På pendeltåget är han omgiven. Landet är staket, fabriker och berg. Men i den
här kapseln kan man inte andas luften. Kvarnstenen ska han dra. Knipa efter
luft, djupa andetag kan döda. Vi är ensamma rymdresenärer. Kraniet är vår
hjälm.

Skönheten finns där vi lyssnar efter rop i detta vakuum. Där blickar söker
varandra. De är ännu unga. Skall leva och tåras, fåras få lära sig vad synd är
för vi vaknar varje dag rena innan livet har svärtat oss med sin smuts.




Kapitel 2. Det är någon annan som
greppar pennan.

M. går ut själv. Mest för att han inte dricker ensam. Men är det någon
skillnad? Han lyckas i alla fall känna sig osynlig. Verkligheten har kommit
tillbaka med en lugn insikt. Han älskar inte längre för känslorna har han
packat ner i en liten låda.

Han försöker suga upp människornas värme genom luften. Sitter ensam på en
barstol omgiven av lukten av lök och svett. Drinkarna har lustiga namn som
Infadel Castro och Gin Laden. Han tänker att någon kommer att plocka ut honom
ur sitt skal. Eller att någon ska orka läsa allt vad han har skrivit. En
nådafull arkivarie som skall plåstra ihop de spridda källorna från
anteckningsblock, servetter och trasiga hårddiskar.

Världen har blivit så mycket rikare. Bindeln har slitits av från hans ögon. Det
han ser svider. Allt är frågor. Han försöker bli kallare. Inte längre suga upp
lidandet. Han hoppas kunna vara någon till hjälp. Ikväll spelar hon
fantasifoster.

Här finns livet och han är malplacerad på sin barstol medan det flödar förbi.
Han är åtminstone fri från de krav som plågar andra; att förstå. Han behöver
bara verka, världen är ändå allt för komplicerad. Men om någon frågar nickar
han. Regelbundet utstöter han bekräftelsens ljud. Men reglerna har slutat
gälla, han behöver inte ge av sig själv. Han skapar från intet.

Han har glömt henne och sin uttråkning. Nu är allt öppet. Han tänker på
människorna. Hur de offrar sig för att sent upptäcka vad de vill. För att se
tvivlet och lägga sig till ro. Men han ser ingen ro. Klockan tvingar ur varje
vila sin glädje. Det är livet med sina rytmslag; tystnar de ligger han kvar.
För alltid. Något han inte längre vill.

Nu sällar sig skarorna för berusningen och han står i ledet. Men ingen har
näven i vädret. Det står framför baren med pengarna i ett hårt grepp. När deras
händer möter bartenderns väntar en kort frälsning. Sedan skall dom bittra
tårarna sväljas. Men han njuter utan att kunna förmå sig till ett leende.
Känslorna går direkt ut i bläcket. Han har aldrig känt det förr; det är ett liv
i honom. Det är inte längre beräknande utan ren törst. Det är hans hand men i
någon annans grepp.

M. hör nu hennes röst till trummorna. Han behöver inte förstå den går genom
huden. Han ångrar sin dyrkan. Det finns inget vackert i renheten längre. Låt
konsten ligga på mattan. Han skriver för någon som redan är död. Så vem behöver läsa? Men han vill att hon ska läsa. Men vet samtidigt att det inte behöver leda till något gott. Det är någon annan som greppar pennan. Någon annan som greppar honom.

Här kan vi finna en fristad. För det här är inte varaktigt. Här finns inga krav
som fundament. Han hör hennes röst och han tänker så ska jag rikta orden inte som spjut utan som stöttor, följsamma mot takten. Takten som tillhör ingen. Han säger sig: Jag ska aldrig döda en människa och jag ska sluta döda mig själv. Om mina ord gör dig trött lyssna till en annan eller vaggas till
sömns.

Han har pratat nog. Försvinner till den platsen där känslorna inte behövs. Det
är så öändligt mycket vackrare. Där behöver han inte längre befalla för inget
är lägre mekaniskt. Sambanden lever ett eget liv. Han vill inte lägre leta
trådar; matgästerna skall äta i en evighet och aldrig ragla hem mot bråken.
Alltid ska tonerna vandra. Vågen har inte ett slut eller beståndsdelar. Hon har
mött hans blick men han tittade ner. Men det är ingen skam i nederlaget för nu
kan han fyllas av hennes röst istället. Dofterna har blivit rikare och utan
panik. Han undrar om de kan försvinna i musiken och inte behöva vara ensamma i
rummet. De är så vackra och han så liten.

Det handlar inte längre om perspektiv. Modellerna förblir kartong och
lössläppta mot verkligheten med näbbar och klor. Han jublar i hjärtat över att
kunna glädjas åt hur de förlorar sig själva i spelet. Åtstramningen kastas död
åt sidan.



Kapitel 3. Parkgatan

Framför frågan backar M. På vägen ner till vagnen kom en insikt. Samtidigt som
han bankade huvudet i badrumsskåpet. Fast den när inte fram kläs inte i ord.
Han har bara råd med en öl. Sitter i baren eftersom han inte har vänner med ett bord. Här har vi glasskåpet där han kan sitta och skriva. Kanske behövs rädslan eller tre öl för att det ska släppa. Han leker med blicken. Leken bränner
ibland. Han är inte modig. Försöker hålla sig till sanningen, hitta gemensamma
punkter. Väntar oftast tyst: det är små saker som skrämmer. Som stövlar. Det är alldeles för ljust och musiken är för tyst. Han vet att han inte vacker efter
sina möten i spegeln.

Det han har upplevt känns inte som någon förtjänat. Det är orättfärdigt. En
vinglig barstol skär in i ryggen men därute finns någon som inte släpps in i
värmen. Han vet att det inte lönar sig; att orden förblir olästa. Men de är
hans barn så han älskar dom. De är hoppet. Hoppet håller han högt över allt.
När han vandrar Parkgatan och ser upp mellan trädens glipor. Tänker på de andra som gått samma väg. Några har han älskat. De flesta är utan namn. Här ansamlas de. Han håller blocket hårt; det är ett skydd fast han egentligen vill ut.

M. upprepar ackorden för de är något universellt. Pennan blir till en injektionsspruta. Tystnaden provocerar mer än orden. Men de lugnar inte utan sprider sig genom venerna. Väntar där på pulsslaget som skall föra dom tillbaka.

Han famlar sig igenom frågorna. Hur kan ett papper göra honom intressant?

- Jag skriver inte jag försvarar mig. Tänker han.

M. sitter i andras stolar, andas deras luft. Det luktar stelt och sött. Gamla
pommes. Han har glömt hur han ska prata. Hur man är en människa. En ledig dag är ett tomt hål. En förevändning att vandra i parkerna.

Att någon skulle läsa är en skrämmande tanke. Han kan inte hantera
blickar.

- Att jag har blivit så svag.
Blir räddare när blicken vänds emot honom. Alla förväntar sig något mer han
måste låta dem gå tomhänta. Hoppet är tomt. Det kanske är att inse lidandet. Han vill inte att någon ska se hopplösheten, tröstlösheten och trolösheten

En gång drömde de alla. Bilarna låg på rygg som skölpaddor. Han har varmvatten och knäckebröd att återvända till. Han vill säga henne att hon är vacker men vill inte skrämma.

Han påminns av musiken om ungdomen. Ett molande spel mellan basen och trummorna punkterad av en mässande röst. Det här är vår ungdom. Det här är bortkastat. Henry hade taket fullt av lampor och högtalare. De hängde i ett virrvarr av trådar. M. drack där en grogg och hånglade med en flicka. Det var inte den första men ovant. Väggen emellan var tjock. Han kysste hennes kropp och hon höll hans hand.

Henry plockar fram pipa, hostar djupt. Det slutar inte. M. ber honom att inte
hosta upp en lunga men ingen förstår.

Farmodern hostade upp en lunga i cancer och lunginflammation. Men han röker
ändå. Han har gjort hyckleriet till en konst.

Han misslyckas igen med att prata. Viljan finns men kan inte böjas. Han går
vidare. Sitter under de röda ljusen på Publik. Men hans ögon är nyktra; alltför
ärliga. Han ser hur de dansar tafatt. Leken. Han önskar att han inte ingår.
Tystnader. Men det är svårt att hitta öppningar. Det finns dom mellan träden
men hur visar man ovana blickar himlen? Dit måste man köpa biljett och alla är
tiggare utan tiden eller pengarna. De hopas utanför porten. Han har så mycket
av avundas. Det fyller honom med skam. Han måste slösa bort det. Lägga på hög. Slösa bort i en bar. Hur mycket har inte dött innanför de här väggarna?

Han lyckas inte ens slutföra en diskussion. När någon släpper in honom tittar
han mot utgången tills de går. Inte ens en inbjudan går ut. Han lagrar
komplimangerna istället för att klinga ut. Pekar inte på de uppenbara
motsättningarna. Han trevar med blicken, det hade behövts många öl innan han kom ut på golvet. Tystnaden är en föraktshandling. Hennes strumpbyxor har glidit ner men hon är vilsen för att märka. Hon hoppas på honom, vaggar in i sitt grepp. Sen är hon borta. Han skäms; vill inte bli kvar med dom ensamma männen och deras bröl.

På väggen projiceras svartvita schimpanser. De verkar inte inbegripna och är
således oskyldigt dömda. Dömda till att sälja förakt. Som ljusspelet. Som
trummorna. Väcker de ens något eller bara bor på väggarna?

Han förtjänar inte att vara där. Han har skydd – förutom mot hemmets väggar.
Han har papper. Gör inte en fluga förnär. Här måste man lämna djupa avtryck.
Här gäller att vara ett vaccin. Leda ett fruktlöst anfall för att hitta sin
plats. Han har ännu givit upp och snart ska gatorna fyllas. Ljusen slås
på.

Musiken tystnar och skepnaderna raglar hem. Det är reglerna och de är
införstådda. Kan han förmå någon annan att känna för schimpanserna?



Kapitel 4. Gränsen.

Hon är en elak tjej, men åtminstone ärlig. Hon vill såra. Läppstiftet är smetat
över kinderna. Hennes kyssar smakar inget. M. lämnar henne kvar i en vänthall.
– Gå det finns gränser för snällheten. Säger hon.

Men det är inte hennes snällhet. Vagnarna går inte. En förtvivlan sprider sig.
Människorna står med händerna knutna och stampar. Vad ska hända när den när dem? Här står de i regnet med lång väg hem och bara en önskan. Enklare hunger
som brinner hetare. Farlig eftersom den inte söker skäl. Söker sig bara fram
som vatten.

Kapitel 5. Smörjelsen

Är detta livet eller bara ett stadium vi passerar? Där träden ställer upp sig i rader. Renfanan vajar längs spåret. Han har slängt de sista minnessakerna; presenter, ett gammalt påskägg, en tom spritflaska från Riga. Hur länge ska det dröja innan bilderna i huvudet bleknar? Eller måste han förälska sig igen? Tanken är främmande. Molnen ligger tungt efter en varm dag.

På vägen hem är parken fylld med människor. Dansbandsmusik flörtar med glada refränger. Den lämnar en oljig hinna. Nu smutsar de ner hans fina park med billigt öl. En luggsliten man pissar mitt på trottoaren . De vill höra ljuva lögner och klappa och stampa takten. Så håll dig i ledet för under fetman finns jantelagens vargtänder.

Är detta trångsinta folk de arbetare de hyllar? Det är en utdöende ätt. Köttbullarna drunknar i brunsåsen och den sista dansen har gått.

Kapitel 6. Stäng dörren.

M. kommer till skolan genom ett mirakel. Tåget är försenat och han hoppar på fel buss. Vilsen i kungsbacka hittar han vänligheten. Får åka med en man. De pratar de ord som anstår främlingar. Om framtiden. Nuet och mordbrännaren. Han håller sitt hjärta hårt. Vägrar sugas upp i sentimentaliteten.
Han förstår inte hur han lärt sig att bli så försiktig. Lärt sig att inte slänga sig genom dörrar. De äter jordgubbar i klassrummet. Alla längtar därifrån. Tills avskeden är slut. Ut i framtiden. In i gapande hål.

M. gick utan avsked. En feg handling. Men ärlig. Hans händer dryper av svett. Det här är vägen tillbaka till livet. Den är soldränkt. Kyrkor, ängar och diken passerar. Bussen är fyld till sista platsen. Närheten är trängande. Samtalen är monotona.

Han bankar in glädjen. Känslan får hitta ett annat utlopp. Han läste dikten om fåglarnas skrik. Rösten höll men förstod någon?

Allt har tyngd. Ingen är viktlös på jorden. Ingen är en ö. De lever i vandras minnen. De ger honom beskydd under vingarna. Han kan inte svara på ropen. Det är skilda språk. Tärnornas skrik och strandskatans gnissel. En dag ska han fälla ut vingarna.
Han har nått gränsen för alla modeller. Inget format håller. Glädjen är tanklös. Tankarna inte längre rotade. Skönheten är till för de drabbade. Därför blåser de med vinden och ropar.

Gårdagens tyngd vilar forfarande. Orden är knappt läsliga. Han oroas av det sista stycket; jag äcklas av mina ord. Vad är det som händer inom honom? Nyckeln är tillbakalämnad och det är verkligen slut. Han väntar på att A. ska ringa eller bara höra av sig. Mest av allt vill han kyssas med vem som helst. S