Ett brev..


Jag skriver ett brev, ett brev utan namn och adress, ett brev utan frimärke, ett brev du troligvis aldrig kommer att läsa...

Jag vandrar på den där farliga vägen igen, den väg jag lovat mig själv att aldrig mer sätta min fot på. Men nu är jag där.. igen.. och går. Lite vilse och rädd. Vet inte riktigt vad som kan hända under resans gång, och det är lite skrämmande att inte veta vad som väntar när jag kommer till vägens slut..

Du är så vacker..

Dina ögon.. de har en förmåga att skapa eldar och stormar i mitt inre. Ditt sätt att se på mig, att le emot mig. Ditt famn så trygg och varm. Den känns så bekant på något underligt sätt.. Tror du på tidigare liv..?

Dina läppar.. så perfekt formade, så underbart smakfulla och fulländade.. Kunde varken se eller känna mig mätt på dem, ville bara ha mer..vill ha mer..

Du är så underbar, omtänksam, speciell.. Du är nästan för bra för att vara sann. Du är som en saga, och jag vill vara texten i den. Du kan skapa orden, handlingen och slutet, och jag ska vara inspirationen..

Jag sluter mina ögon och låtsas att du är här.. kan känna din närhet och dina fingertoppar som leker lätt över min hud..

Du är inte här nu men jag kan känna din närvaro. Mitt hus andas dina energier, jag andas in din doft djupt in i mina näsborrar, och mitt sovrum andas in doften av kärlek.. Även om det bara var ett ögonblick av lycka så ångrar jag ingenting.. Fast allt var så nytt så kändes det ändå så bekant.. Som om vi aldrig hade gjort annat..

Du har tänt ett hopp i mig, ett hopp som säger att kanske.. kanske kan två själar läka..tillsammans.. kanske..

Jag öppnade mitt inre för en stund, för att kunna ge både dig och mig en ärlig chans. Kanske var det för tidigt att göra det..? Jag skulle nog låtit bli det för det jag såg och kände skrämmde mig..

Ditt sätt att se på mig när jag säger att du är vacker...

Det vackraste är Du.