bottenlösa ögon tränger in i mitt medvetande
och etsar sig fast
i mitt annars lättförglömliga lagringsminne

rännilar av rysningar drar genom ryggmärgen
av att se din ryggtavla
och jag förundras ännu igen
över hur stark och ömtålig du ser ut
på en och samma gång

sluter mina läppar omsorgsfullt
trots att det jag helst vill
är att berätta för dig
om hur mitt cementerade hjärta
fortfarande slår i min bröstkorg
och hur jag är rädd för att bryta revbenen
och blotta mina kontinuerliga hjärtslag

inget behöver sägas
för nog har du också märkt
hur genomskinligt din skugga glider fram
utan min bredvid för att ge den färg

och vi försöker att ersätta tryggheten
med ett vilt lugn
även fast vi märker hur livet går vidare
och vi stannar kvar