Det sitter fortfarande en hare på trappan.
Och den mumlar. Den har en tyst, knarrig röst och uttrycksfulla ögon.
Det konstiga är att bara jag har märkt haren. Igår frågade jag, sådär i förbifarten, vår hyresvärd om inte han kunde tänka sig att ta bort haren. Den stör mig på nätterna, sade jag, för den mumlar jämt.
Han verkade inte vilja göra något åt det. Han gick bara.

Jag tittade ut genom fönstret nyss. Då mumlade haren något om mossa.

Nu går hyresvärden ut. Han kliver nästan på haren.
Nej, det här går inte, jag måste göra något.
Stackars hare, sjunger betongens trappskallereko när jag springer nedför trappan. Någonstans i radhuset skäller hundar.

Harens svarta stjärnögon tittar upp på mig när jag kommer ut på trappan. Den slutar mumla. Jag sätter mig på huk framför den och den studsar fram till mina strumpklädda fötter.
”Hej!” säger haren.
”Varför sitter du här?” frågar jag.
Den blinkar och jag ser att den har vita ögonfransar med sömnkusar längst in i fransvrårna.
”Jag ville träffa dig.”
Jag förstår inte hur den kluvna överläppen kan forma våra ord.
Haren sneglar mot dörren och det rycker i öronen. Jag reser mig upp och haren gör en ansats att skutta mot dörren. Det blir lite pinsamt, jag och haren liksom dansar mot dörren båda två.
”Vi går in, va?” säger jag till slut.

Haren kan faktiskt gå i trappor. Den kliver noggrant precis på järnrutmönstret i ståltrappan.

Vi kommer upp till min lägenhet och jag visar haren runt. Mest imponerad verkar den vara av heltäckningsmattan.
”Det känns som päls!” kommenterar den.
Det luktar pepparkakor i lägenheten, för jag har tänt ett doftljus med juldoft i köket. Annars har jag nästan inget juligt här, jag gillar inte julstök.
Haren hoppar upp i min bäddsoffa och glittrar med ögonen.
”Vilken mjuk sak!”
Jag förstår att haren inte vet så mycket om möbler och föremål och ägnar kvällen åt att lära den lite grundläggande människokunskap.

Haren sover bredvid mig i bäddsoffan. Den luktar torrt och gräsvajigt.

Vi går till ICA och köper morötter. Haren hoppar omkring alldeles själv och jag kan inte förstå att ingen märker den. Vid kassan lyfter jag upp haren och pekar på tidningarnas stora rubriker.
”Där står det om en tävling som heter Idol”, berättar jag. ”En som heter Markus vann.”
Tanten i kassan har huvudet vänt åt andra hållet, men jag ser att hon sneglar på oss.
Utanför affärens pysdörr kommer jag på att mamma ska komma och hälsa på idag.
”Vänta här!” säger jag till haren och skyndar in och köper några kakor också.
Hon i kassan stirrar på mig.


Utanför sitter haren och tittar ut över torget. Jag ställer mig bredvid och pekar på statyn borta vid bussarna.
”Hon som de har gjort staty av kallas Delsbostintan. Det var några som välte henne förra året.”
Harens öron fladdrar och plötsligt ser jag samma sak som den. Ett myller av människor.
”Det är mycket folk här va?” frågar jag.
Haren tittar skrämt på mig och jag förstår att vi nog ska gå hem nu.

Klockan fyra kommer min mamma. Hon har med sig en vindpust av storstad och fart som är helt fel här hos mig och haren.
Hon tar av sig jackan och skorna och det blir stora snöpölar i hallen.
”Hej!” säger hon och plockar fram en blomma som är till mig.
”Här! En vit hyacint, köpt på Slussen”, säger hon. Alldeles för högt. ”Vattna den inte, för då blir den lång och ful.” Jag tänker att jag ska vattna den ofta.

Haren kommer fram och jag lyfter upp den. Mamma tittar frågande på mig.
”Mamma”, säger jag, ”det här är haren. Haren, det här är mamma.”
”Angenämt!” säger haren uppfostrat.
Mamma säger ingenting.

Nu ska vi äta bullar och kakor. Jag har dukat fint, tre små fat med röda servetter och levande ljus. Det är redan mörkt ute.
Mamma sätter sig, och jag hjälper haren att komma upp på stolen. Mamma frågar vad jag gör.
”Det ser du väl? Jag lyfter upp haren”, säger jag.
”Jag ser ingen hare.”
”Jomen, här. Den sitter ju här. Ser du inte?”
”Nej.”
Stackars mamma, stackars alla som inte får se min underbara hare.
”Men känner du inte lukten då? Gräsvajig och torr liksom?”
Mamma skakar på huvudet.
”Du inbillar dej saker. Det är ingen hare här. Nu går jag.”
Hon river upp hål i luften när hon går, ilsket och fort. I hallen kliver hon i snöpölarna. Hon morrar och smäller i dörren.

Jag sätter mig ner på stolen och suckar. Haren tittar deltagande på mig. Jag sitter länge och funderar. Sedan vattnar jag hyacinten med mammas kalla kaffe.
Harens svarta ögon glänser.