Midsommarnattens glada skratt ekar ut i luften när solans sista strålar blänker på himlen. En sval sommar bris drar förbi och för med sig doften av sommaren. Alldeles stilla, alldeles lugnt.
Inte ett liv så långt ögat kan nå. Inte ens en endaste mygga gör mig sällskap i natten.
Blickar ut från ballkongen. Hör ljudet av människorna.
Ser ingen, men jag hör dem.
Funderar på vad dom gör, vart dom är och hur mpna tusen procent roligare dom har än mig.
Jag undrar om det är så här det ska sluta.
20 år, för ung för att vara ensam en midsommar natt.
På ett par ögonblick ser jag framtiden mitt framför mig.
Mycket talar för att om jag är så här ensam nu,
hur ska då livet se ut när jag är 80?
Antingen dö ensam och övergiven.
Vilket vi nog alla gör.
Men att ha någon på vägen dit,
som håller i handen och trösar oss.
Jag ser mig själv,
med minst 10 barn.
Aldrig mer ensam då,
aldrig mer övergiven.

Jag har hemlängtan.
Vill vara med mamma och pappa nu.