det var någonting som fattades
hela tiden ett tomrum jag inte visste fanns
men som kändes

och det började i orden
på papper fyllda av igenkänning och den där gråter-men-vet-inte-varför känslan
när någon sätter ord på erfarenheter jag inte visste jag hade
bara kände

och förstod då att min historia aldrig blivit berättad
att världen alltid handlade om någon annan
någon jag aldrig kommer bli.

*

och försöka likna någon man aldrig kommer bli
någon som alltid kommer vara lite bättre
bara för att det är så

och alltid känna sig tvungen bevisa något
alltid bli jämförd med någon som är förutbestämd att vinna
bara för att det är så

och sedan inse alldeles för sent att allt varit en lögn
att alla timmar framför skolböckerna som bara var vägen mot bekräftelse
varit bortkastade
det jag läst är inte sanning för mig
och riktig bekräftelse är inte siffror bokstäver är inte skolbokscitat

och sedan vilja radera allt man lärt sig för att kunna se något nytt

*

och sedan insikten om att de vackra orden i slutet
som alltid ger känslan av att få vara precis den jag är
aldrig funnits i verkligheten
är bara ord drömmar visioner
för eld och vatten har aldrig samverkat på fria villkor
för vissa element kan inte förenas
och se visionerna falla sönder bli illusioner

och hur jag ändå lever lite mer