Jag känner mig ensam.
Men ändå som två personer.

Jag känner mig osynlig.
Fast ändå övervakad.

Halva jag känner en sak.
Halva jag känner en annan.
Jag är oenig med mig själv.
Vet inte hur jag ska styra pennan.

Den åker fram och tillbaka på mitt papper.
Bildar ord.
Ord som ej går att förstå först.
Men som sedan binds ihop.
Och bildar det som är störst.

Jag sitter och skriver.
Det känns som att jag sitter i ett stort rum.
Utan fönster eller dörrar.
Jag är helt ensam men det är ändå någon som tittar.
Jag kan inte fly.

Mina fingrar darrar.

En kall känsla åker utmed min ryggrad.

En svettpärla landar.

Jag darrar.

Men känner inget.

Är jag död?