Jag har många som jag kallar för vänner

fast de känner
sällan till mig
men jag ler åt dem
när jag möter dem

på gatan

De tycker
att jag tänker
för mycket
det är inte bra

förklarar de

med bekymrande pannor
mot mitt leende ansikte

De säger att de gråter
för mig
de förstår
att jag inte mår bra


När jag ler mot dem
och tänker på annat
än vad som är viktigt
för dem


Då tänker jag igen

på att de ser
så ledsna ut
de kanske behövder
tänka lite mer

Undrar om jag skall börja

kalla dem vänter istället?