Hennes tablettsömn är lika tung och ljusröd som alltid
Och du ser på hennes ansikte innan du går ut i natten
Stänger den slitna dörren den slitna porten det slitna trapphuset
Utanför regnar det på det där viset som det bara gör i filmer
Regnar så hårt mot asfalten att vattnet står som en dimma runt dina fötter
Och det träffar dina axlar och ditt huvud
Kryper omkring in under dina kläder genom lager av tyg in mot din hud
Du blir genomblöt på ingen tid alls ändå står du kvar
Långsamt böjer du nacken sänker blicken
Trottoaren är en flod där vattnet forsar fram och dina skor är öar innan du börjar gå
Du rör dig långsamt genom regnet och natten
Det är som att dina steg inte längre är bara dina
Som att varje kliv för dig närmare en obestämd undergång
Du tänker på henne hon som sover högt där uppe under taken
Du tänker på hennes fingrar som ritade stjärnor på fönsterrutan och hur hon log när du andades på glaset och stjärnorna blev synliga i imman
Och från hennes fönster och hennes franska balkong ser man ner på gatan där du går nu och du tänker att om hon tittade ut skulle hon se dig
Men du vänder dig inte om du vet att hon sover och du vet att du inte kommer att se hennes ögon titta efter dig mer inatt
Du ökar längden på stegen och stegen och regnet är allt som hörs för storstaden är tyst så tyst att du tänker att antagligen är du den sista levande varelsen som finns kvar
De gråa vittrande fasaderna lutar sig fram och ut över dig över gatan
Fönstren är döda svarta ögon som ser rakt ut i ingenstans
Och gatan är en oändlig tunnel rakt fram rakt in i mörkret in i regnridåerna
Du tänker att den här natten kommer att äta upp dig att du kommer att gå på den här gatan tills den smälter under dig och du sjunker i asfalten försvinner helt
Du stannar till under en gatlykta
Regnvattnet rinner från ditt hår över ditt ansikte du sluter försiktigt ögonen och känner att regnet nu träffar dina ögonlock
Det flimrar i hjärnan i hjärtat och framför ögonen
Du håller upp dina händer framför dig tittar och ser
Ser skiftningarna i huden linjerna och de tunna blåa ådrorna som slingrar sig där under
Och du tänker att du är väldigt väldigt blöt om händerna
Och du börjar springa
Du springer med händerna lyfta
Som en sömngångare och du springer
Och du hittar inte i den här stadsdelen du hittar inte i den här staden du hittar inte i den här natten som gör alla gator till oändliga regndisiga tunnlar
Du springer som i en dröm du vet inte hur länge det enda du vet är att du stannar utan att du märker det
Det enda du märker är att du står still och att regnljuden plötsligt trängs med andra ljud och att det är musik i luften
Och du lägger märke till att dina steg stannat vid en öppen port i källarplanet
Och du lägger märke till musiken och ett svagt ljus och regnet piskar din nacke tills du står strax innanför dörren
En smal gång rakt fram höger ett svagt ljus allt starkare ljud fyra trappsteg ner
Och du kommer in i ett rum svagbelyst trångt
Människor sitter i slitna soffor sitter på golvet med ryggarna mot väggarna
Ingen ser på någon annan många blundar och du tänker att de är sorten som går genom livet med glasbubblor runt huvudena
Ovanpå ett högt plåtskåp sitter två unga kvinnor och sparkar takten med hälarna mot skåpsdörren och deras blickar är genomskinliga och riktade längst fram
Och längst fram är en scen som inte är en scen som bara är en golvyta avgränsad med silverfärgade tejpremsor
Pianisten har långt sammetsrött hår som hänger ner över tangenterna över händerna som aldrig är stilla hela kroppen i rörelse
I bakgrunden ligger en oregelbunden ljudmatta av drömmande elektroniska klickanden knäppanden undervattensläten
Till det kommer fria jazzimprovisationer från pianistens fingrar
Musiken är ojämn mjukt kantig och full av det som gör ont då den kastar sig fram och tillbaks och fram igen väver ett nät kring rummet
Du står stilla längst bak du tänker att det luktar underjord här och att ingen lagt märke till dig än
Du känner hur regnvattnet rinner ur dina kläder ur ditt hår ur din kropp och hur det sugs upp av den röda mattan
Du rör dig tre steg fram och låter gravitationen verka dra dig neråt tills du befinner dig på mattan med ryggen mot väggen tills du befinner dig sittande i hörnet
Ingen ser åt ditt håll du ser åt ingen annans håll än pianistens och du ser på huvudet som gömmer sig i håret
Och du ser på fingrarna
Skymtar blodspår på tangenternas vita
Du tänker att aldrig har du hört sådan musik
Du blundar låter huvudet falla bak och bak tills väggen tar emot och du andas djupt för första gången på flera timmar

*

Du vet att han är borta redan innan du vaknar redan innan du öppnar ögonen
Men du vaknar ändå du öppnar ögonen
Och fast du inte vill och fast du redan vet
Långsamt tar du dig låss ur sömnens klibbiga klistriga händer som håller om dig så hårt så hårt som lämnar röda skrynklor på din hud
Ögonlocken öppnar sig som tunga träportar och din blick möter rosa ljus som ligger på tapetväggen mittemot
Och du tänker att det är skymning eller gryning
Och du tänker att du inte vet hur många dagar som gått sedan du somnade
Och du tänker att om han varit kvar kunde du frågat
Du provar att andas blåser hårt ut varm sömnluft ur näsan och det fungerar och du har överlevt den här gången också
Långsamt spänner du musklerna i kroppen sätter du dig upp
Och som vanligt efteråt gör det ont överallt och som vanligt efteråt är du säker på att du kommer att gå sönder om du rör dig mer än såhär
Du böjer dig närmare glipan mellan gardinerna och gardinerna har skogsmotiv och glipan är fem centimeter bred
Du tittar ut och du ser och gatan är våt och dimmig och vattenpölarna bildar ett mönster i den spruckna asfalten
En flik av blek gulrosa sol syns över takåsarna och moln i pastell
Du lämnar gardinglipan du bestämmer dig för gryning tidig gryning
Du tänker det sista du minns var att det regnade att du hörde regnet mot taken mot fönstren att du sa till honom att det lät som knackningar
Att du sa du ville släppa in regnet du ville öppna fönsterrutorna
Men att du inte orkade
Du tänker du minns att det regnade
Kanske har du inte sovit mer än en natt ändå kanske är det här morgonen efter natten och regnet du minns
Kanske är det här bara den logiska fortsättningen
Och du ler nästan när du tänker så och du ler nästan där du sitter
Och dina lakan är lila och medaljongtapeterna i grönt och guld och rummet har fönster åt två håll och en fransk balkong
Och du ler nästan och du tänker att kanske har du inte förlorat någon tid den här gången
Kanske har du inte förlorat flera dagar i ett svart hål
Kanske har du faktiskt en anledning att le idag
Och du skjuter din kropp genom det lila sänglandskapet tills du når kanten
Och du når kanten och du landar med båda fotsulorna mot de grovnötta golvplankorna
Du sitter länge låter tårna vicka mot nosa på golvet
Du tänker att det är nästan varmt nästan som levande materia nästan som kroppsvärme mot dina fötter nästan som hud och inte trä
Att resa sig upp är den naturliga att göra och du blir bara lite yr i huvudet måste bara ta lite stöd mot väggen för att inte ramla
Du räknar dina fem steg över golvet
Stannar på kökströskeln
Räknar till tio
Sedan ytterligare fem steg in i ditt saffransgula kök
Du låter vattnet rinna och rinna och rinna ur kranen men det är fortfarande rostfärgat då du fyller kastrullen
Tekoppen är stor blåblommig och teet luktar kanel när du fyller på med vattnet och en citronskiva
Försiktigt balanserar du och spiller bara lite vatten på handen på foten på golvet
Och du låter koppen landa på bordet i rummet
Du öppnar balkongdörrarna med det låga smidesstaketet strax utanför och när du öppnar dörrarna ser du svaga konturer mönster på glaset
Och du minns och du andas varm imma över konturerna
Stjärnor växer fram och du flyttar försiktigt fötterna från sida till sida
Du lägger läpparna mot stjärnorna mot glaset helt snabbt andas in vad som finns kvar
Tänker att kanske kan du också bli tydlig verklig som stjärnorna av hans andedräkt tänker att kanske kan du leva om du andas med hans luft
Du sätter dig vid bordet bordet sätter sig vid dig och ger dig din tekopp
Du blåser på teet
Tänker att allt borde kännas annorlunda nu
Tänker att inget känns annorlunda nu
Solen har gått upp helt rinner in genom fönstren dina krukväxter kastar skuggor omkring sig
Du blåser rökvirvlar från teytan
Du känner efter letar efter en ny känsla en ny hoppfullhet
Papper och blåbläckpennan ligger framför dig
Du skriver
ÖVERLEVNADSTAKTIK:
Att andas hans andetag
Att något måste förändras hända nu
Och du tänker
Att det är allt det är allt du har allt som finns kvar
Punkt
Och du har en röd telefon med nummerskiva och han har en svart med knappar och du lyfter luren och du håller den mot örat hör kopplingstonen
Hans nummer är tio siffror och du kan dem utantill
Och du lyssnar på ljudet när nummerskivan tickar tillbaks efter varje siffra och det är som musik som rytm
Och du tänker att du är lugn nu att allt du behöver är det här
Allt du behöver är att höra hans röst hans ord höra honom berätta
Allt du behöver är en enda stavelse hans andning eller hans vardagliga bakgrundsbrus i telefonluren
En signal
Två signaler
Tre signaler
Fyra signaler
Du märker inte att du hållit andan förrän du efter tjugonio signaler släpper ner luren andas ut
Du märker inte att du gråter förrän papperet framför dig blir suddigt
Förrän ordet ÖVERLEVNADSTAKTIK flyter ut
Bildar blåa bläckfläckar
Och du tänker nu finns det inget kvar nu är världen precis såhär tom
Vinden som är varm letar sig in genom de öppna dörrarna rör vid din rygg rör sig runt dig rör dig reser dig upp
Och det droppar från ögonen ner på dina bara fötter som går små steg genom rummet utan att räkna
Och du tänker inte så mycket inte så mycket men tänker ändå på den gången
Gången då han sa att du var mentalt barfota
Och du tänker inte mycket men du tänker att han har rätt
Vinden rör dig fortfarande rör dig i riktning mot de öppna balkongdörrarna i riktning mot utanför
Och du tänker inte mycket tänker bara lite att vinden vill nog gå hem nu
Smidesstaketet är lågt och de snirklande utsmyckningarna passar perfekt för dina fötter
Välkomnar dina fotsulor att klättra upp ut över
Du är högt upp högst upp strax under taken
Och nedanför rör sig morgontrafiken som en ström en flod
Och ovanför hänger en lätt storstadsdisig morgnhimmel
Och mittemellan mitt i allt står du
På utsidan av staketet med händer och fötter förankrade
Lutar dig fram ut
Vinden har lämnat dig ensam
Ingen ser dig ingen ropar ingen pekar
Och du tänker att kanske är det sant ändå kanske finns du inte kanske har du aldrig funnits
Kanske är allt inbillning
Du tänker på stjärnorna i imman på fönstret du tänker och du känner hur du äntligen slappnar av
Det sista ljudet är en telefonsignal

*

När du står utanför källarlokalen igen är det morgon
Morgon med högblå himmel och fläckar efter nattens regn på trottoaren
Dina andetag är lätta nu
Du har inte sovit inte varit vaken bara existerat mot en vägg på ett golv insnärjd i musiken som fortsatt hela natten som fortsätter än
Pianotonerna slingrar sig ut upp från underjorden men drunknar i den tilltagande morgontrafiken drunknar om man inte lyssnar noga
Du står stilla på trottoaren står stilla ser dig omkring känner
Känner att dina kläder fortfarande är fuktiga efter natten känner solstrålarna vinden som tar tag i dig vill föra dig med sig
Du skakar på huvudet åt vinden står stilla
Tänker att det som i natt var oändliga regntunnlar nu ser ut som helt vanliga gator
Och du tänker konstigt
Du andas djupt djupt passar på innan luften börjat lukta för mycket avgaser andas djupt sträcker på dig börjar gå
Du rör fötterna snabbt i takt med musiken du fortfarande har i huvudet
Du ler för dig själv tänker att du måste till henne
Måste till henne nu med en gång
Du ska berätta för henne om musiken om natten om att det verkligen fortfarande finns sådana platser i den här staden
Du ska få henne att le hon ska le när du berättar
Och du ska fortsätta att berätta om allt du vet och inte vet
Allt vill du berätta för henne
Och närvaron i hennes blick ska krypa in i dig djupt djupt in
Du börjar springa längs gatan igen
Fötterna kan inte röra sig fort nog
Du skiter i rytmen i huvudet nu måste bara fram
I sicksack mellan människorna sicksack genom staden
Inte fort nog vill din kropp röra sig inte långa nog vill dina ben ta stegen
Vid en kiosk finns en mynttelefon
Dina steg hejdar sig
Du måste prata med henne nu du måste ringa
Och i fickan har du småmynt och du river upp dem
Matar telefonen
Den sväljer du lyssnar till klirret när myten landar
Hennes nummer är tio siffror och du kan dem utantill
Otåliga är dina händer mot luren dina fötter mot trottoaren
Ditt högra öra väntar
En signal
Två signaler
Tre signaler
Fyra signaler
Tio signaler och din hand är besviken hänger tillbaks luren
Dina fötter börjar röra sig igen
Hon sover högt ovanför gatorna under taken tänker du
Tänker du ska sitta utanför hennes dörr tills hon vaknar öppnar
Husfasaderna tar slut ersätts av en park
Grönt doftande bakom en låg stenmur
Blommande grenar hänger ut över dig där du går
Och du låter handen fara genom det frasande lövverket känner klorofyllsvalkan mot fingertopparna
Dina ögon söker alla andra ögon på trottoarerna du ler mot alla
Du tänker på henne
Tänker att idag borde alla le om de kunde känna vad du känner om de kunde
Om de kunde andas med dina andetag
Tre kvarter från parken är det gråa vittrade husfasader och du tänker att där där där
Du ser hennes hus hennes fönster dörrarna till hennes franska balkong står öppna
Dina steg blir längre snabbare
Dina steg stannar
Du ser folksamlingen på trottoaren på gatan du ser bilarna som stannat
Under hennes balkong
Du ser människorna du hör ljud som hörs över storstadsljuden
Röster förtvivlade gråtande skrikande tystnader
Du står still ser imma och stjärnor för din inre syn
Du står still tills du börjar springa