Alla barn utom jag
ligger i koma under lönnarna på vårdcentralens parkeringsplats
hjärtslagen och bildflimret innanför deras ögonlocks drömdisplay är orytmiskt flackande
Jag vet att de är mer riskmedvetna nu än någon annan på norra halvklotet
och jag vet att sådant sitter i ryggraden
Mina händer har legat på alla deras pannben på all den spända huden
och jag förstår att de enda tabeller
som efteråt kommer att sammanställas över dem har rubriken
Upcoming shows

Skymningen är ett stort växelvarmt djur
som långsamt stryker sin kropp mot min
Efterlämnar tryck överallt
Jag vänder ryggen åt vårdcentralsväggarna
ställer väckarklockan på tjugo i åtta och börjar gå
Jag vet inte om det är konstruktivt att gå i sömnen
Jag vet inte…
Men tror att jag vet vart jag är på väg
Oundviklig dragningskraft pekar på horisonter
som skurits upp för de kommande årens räkning
Horisonter
De ser inte ut som något annat än raka tunna sår
mellan vattnet himlen himlen marken marken vattnet
Och jag klättrar upp över staketet ner mot just det där
vattnet
Landar mot knän mot handflator
mot maskrossprängd asfalt - självmordsbombare
Kryper ihop
Och nattågen passerar bakom mig
Lastade med timmer
Släpper ut gift
och kådadoft intill min rytmiskt drunknande dunkande andhämtning
Räls
Luft
Paus
Puls
Jag reser mig

Cykelstigen är ett spänt svart sidenband
Fötterna rör sig
genom ljusgloberna
Genom gatlampornas manetmateria
Genomskinlig gelé
De sväller som cirklar i mörkret
Viskar
om möjligheterna för den som ännu inte smittats av
fokuserat taktfast högervänsterhögervänsterhöger

Hur jag än rör mig genom nattens dystopiska kartbok
Återkommer jag alltid hit
stillastående
Samma plats där jag började
Avlägset vatten horisont
Ryggen vänd mot rälsen
Och mitt framför ligger parkeringsplatsen asfalten
Barnen under träden
Och vårdcentralen med väggar som griffeltavlor
fullskrivna ytor vita meddelanden
snabba förbjudna spår
Kommunikationen…
Det är barnens föräldrar som pratar här
målar vit text
Och efteråt försvinner de genast in i mörkret
väntar i timmar
kommer sedan att flockas likt insekter i de svällande ljuscirklarna
i gatubelysningen
Deras skygga ögon kommer inte att blinka när de nästan möts
Jag kommer att se dem då
precis som jag ser dem nu
Ser föräldrarna måla det nya landets kurbitsmönster i vitt svart blått över vårdcentralens griffeltavlor

Alla barn utom jag
ligger i koma under lönnarna på vårdcentralens parkeringsplats
De vänder sig i djupfryst drömlös sömn
Sitter nästan ihop med trädstammarna med varandra
flyter ut i mörkrets grågula pixlar
Jag kommer inte att kunna frilägga urskilja
peta loss dem
innan den här natten flyttat sin kropp från deras
Och jag vet vilka de är
De är vi
De är färgen ljusfläckarna asfalten och vartenda jävla försök till kommunikation
De är alla nätterna då höghusen åksjukt välver sig över gatan
De är

Och de är det faktum att vi faktiskt klamrar oss fast vid varandra bara för att vi är människor