När mörkret äntligen hade lagt sig runt oss smög vi fram som små brottslingar på julaftonskvällen. Det enda vi tänkte nu var att ge oss på närmsta tomte, men bara om han hade nog stor säck med julklappar. Vi, fem små brottslingarna, snodde tomtens presenter. I den lokala tidningen kommer vi nog mest troligt stå under namnet \"dem fem elaka nissarna\". För dem små barnen kommer det berättas historier om oss när barnen gör något dumt, så att dem inte gör det igen. \"Akta er så inte tomtens elaka nissar kommer och tar era julklappar.”
Den röd klädda figuren gick framför oss, han hade den största tomtesäcken jag sett, full lastad med julklappar till alla dem snälla barnen. Bland annat till just dem barnen som en gång i tiden hade startat slagsmål med oss ”onda nissar”. Hela gänget som var över tio personer fick presenter, alla dem fick, men vi som bara stod där och försvarade oss får inte julklappar. Jag tror det är därför att tomten inte gillar oss, de är nog som våra föräldrar sa, vi är elaka barn så vi får inte julklappar av tomten. Kanske, kanske inte. Hur som helst tog vi tomtens julklappar, var enda en. De var tillräckligt många för att vi skulle få ihop våran jul i år, tillräckligt många för oss. Allt han sa när var vi sprang därifrån var \"stackars barn\". Hans ord ekar fortfarande i mitt huvud, kommer nog alltid göra det. Stackars oss?! Var det inte mer synd om han?
Vi drog till vårat hem, ett övergivet hus i utkanten av stan. Alla vi övergivna barn, där våra föräldrar slagit oss gul och blå och sagt till oss att vi var misslyckade barn som inte borde få finnas till, vi fick julklappar av tomten i år för första gången.
Man kan nog säga att äntligen hittade tomten rätt…