Hon sa att det inte var
något
vackert
väder
när dagen mötte den efter nattens inandning.
Han sa ingenting, bara tittade
utan att se
något
fult
Funderade över det med att skönheten ligger med betraktarens ögon (inte passivt endast, i). Var älskar då det fula? Står den ensam i kylan, och är det just därför
vi ser den
i sin utsatthet
?
-
Barnens skratt springer med vinden, över fuktigt gräs och dofter av sprungande liv
mellan
inte framför eller bakom, eller ens i och omkring - utan just mellan själar och tid.
Där,
sätter livet bo, för att klättra upp på tidens axlar, bildandes en svällande mantel av tidens famntag.
-
Himlen bockar idag, tänkte han samtidigt som lövverket fritt fick teckna sin gröna prakt, mot den vita fond som himlen vördnadsfullt tillhandahöll.
Samtidigt som detta levande konstverk tecknades framför honom, på sjönk tankarna in
i nya ordbilder
obildad
ordbildad
\"tillhanda\" och \"delge\"
- vad får du
ut av de?
Om något till handa hålls, ligger det väl kvar, fast i annans hand? Och det som del ges, kvarhåller det inte helheten?
Håll samman
håll kvar
protect and serve
på samma sida
som den andra
ridån
-
Sidlöst fortsatte ljuset att segla på vattenytan, just bortom kraftens ork,
nedan de vilande
änglarna
som fogligt låg sida vid sida, med fjäderskruden sakta dansande i brisens försynta tango.
Reste mig
i mellan
akten och gick
mot vägen
i följe
med en
vitt
kopp av porslin
fylld
med kaneldoftande te
som ett spår, efter gårdagens tända ljus
ringlade sig grusvägen försiktigt fram i stearinets fallande väg.
Rakt, men med karaktär och uppstannande, avvaktande...
Avvikande
från mig till dig
oss till den
förbi de
andra
en resa förbi mål
mot stillastående startpunkter
vägen
bort
från
till
liten
utan främmande låga
Det var därför jag stod på vägen, med en tår i min hand.
På tå
försiktigt
önskandes om mer
påtår
vid vägens kant
av te med en
smak av orientalisk kanel