Jag förstår inte
vem jag är,
varför jag känner mig
som spillrorna av
tusen enliga nätter

Varför fläktar inte
duvans vindslag
min själ som förr?
Varför hör jag inte
lärkans sång i mitt hjärta?

Jag släpar mig fram
krälande på marken
som en mask efter ett regnväder
Kan jag resa mig upp
som en sol i gryningen?

I natt var det vindstilla
Höstlöven bjöd inte upp
till dans som de brukar
Jag satt på en parkbänk
och tittade på stjärnorna

Jag slumrade nog till
för jag minns blomster och ängar,
människor som höll av varandra
Något som jag inte sett här,
en värld med sidenklädnad

Förlåt mitt eviga vemod,
min otröstliga själ!
Kan vi hjälpa varandra
att leva, så visst,
här är min hand

Vi känner värmen
av varandra, våra smekningar
Vi viskar i varandras öron,
lägger oss på en filt
och älskar!

Nej, kalla oss inte det vi döptes till,
kalla oss det vi är!
Frihetens änglar
Det var vi som åt det första frukterna
ur livets trädgård!