jag minns inte mina förflutna gårdagar
livet känns ganska trivialt
dock är jag tillfreds med min dödslängtan
men inte med min livsförnekelse
en tanke som följt mig sedan 1992 eller -93
vad är det för mening med ett förnekat liv
varför finns jag här och nu
varför förtjänar jag att överleva tills nu
dödslämgtan är fel ord att använda här
jag längtar inte efter döden
jag åtrår inte döden
men döden får mig nyfikenhet att vakna
det sista äventyret alla upplever men ingen vet något om
ett stort vackert frågetecken i slutet på frågan om livet
jag känner mig ganska färdig här
jag står och stampar just nu
runt runt runt
om och om igen
efter ett tag blir livet bara upprepning
jag tar bara upp plats
utnyttjar kvadratmeter miljontals andra förtjänar mer
för att de vill
och för att de bryr sig
jag är trött på att bry mig
trött på att leva denna kommers som livet plötsligt blev

tänk att få lägga sig ner i gräset
sluta ögonen
och förmultna tillbaka till jorden
lugnt och stilla
fridfullt och i ensamhet

usch och fy... så där får man inte tänka
fy på sig!

döden ska vara läskigt
döden skall vara någonting man ska undvika
döden är farlig... man dör ju liksom

livet
en stor jävla karusell
runt runt runt
tills du tappar greppet och flyger av
sedan är det bara splattet kvar

/