Jag tror mig veta hur det är att ligga i koma. Det sägs att de som ligger i koma hör vad som sägs till en.
Idag hände mig något.. Läskigt skulle ni nog säga. Jag vet inte riktigt vad som hände, om jag tog för många piller, men jag minns helt säkert att jag tog rätt dos. Fast minnet sviktar nog lite ändå. Fast det kvittar ju egentligen. Jag orkar inte med mig själv längre.

Min kropp somnade in. Alla trodde att jag sov. Jag försökte röra mig, men kroppen svarade inte. Jag halvlåg där på stolarna, i klassrummet, under historielektionen. Hörde vartenda litet ord som sades, varenda liten rörelse någon gjorde. Försökte röra på mig, kroppen vägrade att lyda mig. Inte ens att öppna ögonen förmådde jag. Min kropp var helt bortom mig. Allt jag kunde göra var att lyssna. Jag kände inte min kropp längre. Efter ett tag blev allt bara.. Svart.

Många skulle nog bli fyllda av rädsla. De flesta måste jag nog till och med säga. Men varför bli rädd? Det blev inte jag i alla fall. Det var en slags.. Lättnad. Jag behövde inte bry mig mer. Det var bara att acceptera. Vänta. Vänta in min kropp. Jag var fången, i min egen kropp. Ingenting jag kunde göra. Jag slapp att handskas med verkligheten för en gångs skull. Endast jag existerade till slut. Blott jag.

Jag vet inte var jag for iväg, när allting blev svart. Kommer ihåg att det var något glädjefyllt ställe åtminstone, men det var glömt så fort verkligheten knackade på igen. Verkligheten började eka i mitt huvud igen. Klasskamraterna som diskuterade med läraren, om vad historia egentligen var, och vad de vill ta upp under lektionerna, vad de vill lära sig. Vartenda litet ord skar in i huvudet, gjorde ont. Ville skrika, men fann ingen ork till att anstränga mig. Kände inte kroppen längre. Det var som om den inte existerade längre. Allt som fanns kvar av mig var inget annat än jaget, mina tankar. Önskan om att det skulle svartna till igen började fylla mina tankar. Det svarta fyllde mig med en slags sinnesro på något sätt. Ett ställe där jag måste ha gillat.

Allt jag förmådde mig var att sitta där och andas, det klarade min kropp av att göra själv åtminstone. Att hålla sig vid liv, medan jag for iväg på en resa, och lämnade kroppen bakom mig. Varken hjärtesorg, saknad, tomhet, hatet, behovet eller annat som fick mig att må dåligt kunde nå mig längre. Allt var glömt. Det var alldeles.. underbart.

Jag hörde hur någon började rycka i min kropp. Ryckte mig ifrån den underbara plats och tillbaka till min kropp. Jag återfick kontrollen över min kropp. Kunde öppna ögonen med mycket ansträngning. Det var dags att gå hem. Sakta men säkert, och med mycket hjälp och stöd av en vän, så lyckades vi få mig att ställa mig upp. Hon tog min tyngd på sin kropp, och gick med mig till soffan, och lade mig där. En panikslagen lärare springer in i lärarrummet när han får syn på mig. En annan lärare springer till mig, för att höra hur jag mår, om hon ska ringa ambulansen. Jag hör mig själv säga med hes röst, att jag är halvt förlamad, att ingen ambulans ska behövas. Jag tar mig hem på egen hand snart så.


© Jasmine Törnetoft Turandar