I min ensamma tystnad, fylld av ansikten och ljud
Ekar ett ljudlöst skrik

Jag är fast, för evigt fångad i ett klibbigt nät av trötthet

En lufttom suck hotar att spränga mitt bröst
Torra tårar sveder mina ögon

Alla mina önskningar rider bort på en vild vind

Otillräcklighet och hopplöshet duellerar dagligen
Kampen blir evig, ingen vinner

Längtan efter något drar i min uttröttade själ

Vad, vem, varför

Frågor som aldrig får något svar
Värkfyllda dagar går in i varandra
Ljuset i tunneln synes släckt

När så mörkret lagt sig nästan ända fram
Kommer min gyllene enhörning

Som en krycka för bedövade sinnen
Lyfter han upp mig på sin rygg

Och bär mig tillräckligt länge för att jag ska orka tända lampan igen


©Carina Tvedahl 2007