Jag skulle önska mig en tidsbank.

Ett konto där man kunde spara alla förslösade minuter

och all livets väntan.

Vid behov av vila, eftertanke och rekreation

kunde man ta ut några timmars tillgodohavanden.

Så praktiskt det skulle vara.

Men kanske är det så att man i de s.k. förspillda ögonblicken

är livet som närmast. Kanske lever man då som mest intensivt.

När man bara är.